Jag var till barnmorskan för mitt sista besök under graviditeten, jag hade haft lite mer intensiva förvärkar i några dagar så jag tackade gladeligen ja till att bli undersökt men de hade inte gjort något. Tyvärr fanns det inga som helst tecken på att förlossningen närmade sig då min tapp inte var mogen och helt stängd men eftersom jag var i vecka 39+3 och mitt tredje barn så skulle det kunna ändras när som helst. Allting var som alla andra gånger, inga konstigheter med mitt blodtryck, Bettans hjärta lät som vanligt och hon låg fortfarande högt uppe vilket gjorde att mitt SF-mått hoppade upp istället för att följa kurvan. Jag ville inte vänta till vecka 42 för att bli igångsatt utan jag skulle ringa förlossningen på fredagen veckan efteråt för att få tid att komma dit på söndagen när jag nådde 41 fulla veckor om det inte hade kommit igång av sig själv innan dess, vi gick därifrån väldigt glada då det inte skulle dröja innan vi fick vår bebis på rätt sida om magen.
På kvällen bökade hon runt precis som vanligt, hon sträckte på sig och höll på där inne och det gjorde lite ont då hon fick kraft med sin fot mot köksbordet. Min lilla älskling, helt otroligt vad hon kunde härja runt alla dygnets timmar. Det var en dag som alla andra. Jag strök på magen och älskade varenda rörelse hon gjorde, precis som jag gjort ända sedan jag började känna henne. Jag var stor och tungt, vaknade varje gång jag behövde vända på mig. Halsbränna som jävlades och en konstant nästäppa så jag hade nässprayen nära till hands. Men jag visste att det var nära, så otroligt nära. Snart skulle allt det där försvinna och min kropp skulle sluta göra ont för när som helst skulle jag få ha min gosiga lilla bebis hos mig..
