Det var en dag här i veckan som jag och M satt vid köksbordet och pratade om allting. Om Bettan och vad som hände henne, om andra små bebisar som aldrig fick leva utanför magen. Om andra föräldrar som har förlorat sina barn som vi delar denna hemska erfarenhet med. Vi satt där tillsammans och grät över att inte få ha vår dotter hos oss och smärtan vi måste leva med efter det.
Jag älskar honom så mycket, det gör extra ont i mig att se honom lida. Att hans första möte med döden är när det gäller hans egna efterlängtade bebis, att hans enda erfarenhet av en förlossning är full med ångest och sorg. Han ser O och L som sina egna barn, de är våra barn och han pratar om dem som sina barn men nu skulle han ju få vara med från början. Istället slogs livet i spillror.
Idag är det 11 månader sedan hennes lilla hjärta slutade att slå inuti mig. Mitt älskade barn.
