När vi kom hem från sjukhuset efter att Bettan hade fötts kom tankarna på ett till barn ganska snabbt, jag hade panik och kände att jag inte kunde leva med tomheten och sorgen. Den kommer alltid finnas kvar såklart men jag ville inte avsluta mitt barnafödande med att aldrig få ta hem min yngsta bebis. Vi ville ha fler barn efter Bettan, innan hon blev till pratade vi om det. Men jag trodde aldrig att vi skulle försöka få fler barn så nära inpå en graviditet. Vi började direkt det gick men min cykel tog ett tag att komma till rätta, jag blev gravid i september och det var nog första gången jag hade en tillräckligt bra ägglossning efter förlossningen. Sen var det ju något fel där då embryot slutade utvecklas i vecka 7+2. Nu väntar jag på min tredje ägglossning efter mitt MA.
Det här är cykel nummer åtta och jag är inte orolig över att någonting är fel eller så, jag vet att det kan ta upp till ett år att bli gravid utan att det skulle vara någonting fel. Jag har dessutom varit gravid några gånger innan så jag vet att allting bör stå rätt till. Men det är jobbigt att inte vara gravid igen nu när Bettans första födelsedag närmar sig, även fast jag vet att det gör varken till eller från om jag är gravid då. Sorgen och ångesten kommer ändå vara där precis som den har varit varenda dag sedan hennes lilla hjärta slutade att slå. En graviditet är 40 veckor lång och även om det faktiskt inte är särskilt lång tid så känns det som en evighet bort. Det är minst 38 veckor kvar innan jag skulle eventuellt kunna få hålla i mitt nyfödda barn och hur kommer jag att må under den tiden? Kommer jag våga skapa band med barnet? Kommer jag våga tro på att jag inte behöver begrava ett till barn? Kommer jag kunna njuta av graviditeten? Eller kommer jag bara vara rädd?
Den korta stund jag var gravid i höstas så var jag lite avskärmad, jag var glad över att vara gravid men jag kunde bara se slutmålet och ingenting annat. Jag kunde inte se framför mig de olika milstolparna jag annars haft under mina andra graviditeter utan jag ville bara komma till den dagen jag skulle föda och få hålla min perfekta lilla bebis. Mitt levande barn.
Just nu är jag inte rädd utan jag vill bara ha ägglossning och sedan spola fram tiden för att se om vi lyckades fånga ägget, hur jag kommer reagera den dagen jag förhoppningsvis får ett positivt graviditetstest igen vet jag inte. Däremot vet jag hur jag ska berätta för M, nästa gång tänker jag överraska honom. Jag har sakerna redo inför den dagen. Jag hoppas att jag får använda dem snart!
