Mensen kom till slut, igår. Det var en väldigt konstig cykel och jag är rädd för att detta kommer dröja lång tid.
Nu är det februari och ångesten börjar ta över åter igen, jag försöker rida ut vågen men det är riktigt kämpigt för mig. Alldeles snart är det Bettans första födelsedag och jag förstår inte hur det har gått till. Nästan ett helt år har passerat sedan vi fick det värsta beskedet som slog sönder tillvaron men ändå känns det som att det var nyligen. Det är märkligt hur det kan vara så.. Dagarna samlas snabbt ihop och helt plötsligt har det gått längre tid än vad jag trodde, jag önskar att jag kunde stoppa allting för det går så snabbt. Jag vill inte glida ännu längre bort från henne, från tiden då hon fanns. Men jag kan inte göra någonting åt det utan tittar hjälplöst på. Jag är tom och trasig. Igår grät jag en halvtimme i duschen och jag har ingen att prata med.
För oss finns det ingen annan framtid än att vi ska få fler barn men jag är livrädd att det inte kommer bli så. Jag är smärtsamt medveten om att det inte går att planera livet och jag är så rädd att min målbild inte kommer att uppfyllas. Jag är så evinnerligt glad och tacksam över mina levande barn, de är ljuset i våra liv och vi har det så roligt tillsammans. Att de har förlorat deras efterlängtade lillasyster gör ont, de pratar om henne med kärlek och glädje men hon är saknad. Hon skulle varit här med oss. Jag vill ge dem ett till syskon, att vi får en liten regnbåge till familjen. Inte för att ta Bettans plats eller att det skulle radera allt det hemska som har hänt utan för att få ett nytt hopp igen, ett ljus som skiner starkare än mörkret efter vår förlust. Allt jag kan se framför mig är en till bebis men det är minst 40 veckor bort. Det är lång tid och det skjuts fram hela tiden, jag hoppas att vi kommer dit någon gång.
