Idag har vi varit utan Bettan lika länge som hon fanns inuti mig, tiden utan henne gick både snabbare och långsammare än vad den gjorde med henne. Konstigt nog. Jag förstår inte hur det är möjligt. Och hur kan det komma sig att jag fortfarande lever efter allt det här? Att få beskedet att ens barn har dött och vi bara har fått hålla henne kall och stilla.. Den tanken som är för obehaglig att ens våga tänka har jag levt igenom och det var ett helvete, det är det fortfarande men jag kan hantera det på ett annat sätt nu. Men en del av mig dog där och då. En ganska stor del. Varje dag är jobbig, vissa dagar är det mer och andra är det mindre, men det är varje dag med ångest. Det är en märklig känsla inuti bröstet och jag vet inte om den någonsin kommer att försvinna. Jag är helt bedövad.
Vilda Bettan, mitt efterlängtade barn. Du fattas mig. Jag saknar dig så mycket att det gör ont. Min kärlek till dig har ingenstans att ta vägen. Jag önskar att du var här, jag hade gjort vad som helst för att få dig tillbaka. Vad som helst. Älskade barn, om jag ändå hade kunnat veta..
Jag har fortfarande svårt att förstå det, jag kan inte hitta orden som beskriver allt. Livet går vidare och vardagen rullar på men med ett stort tomrum. Mitt ena barn är inte här och den förlusten kommer alltid att kännas av. Det är så förbannat orättvist.
