Imorse satt jag på expeditionen och läste tidningen, när jag kom till Familjesidorna fanns det en dödsannons för en bebis och jag kastades tillbaka till april när vi ordnade med allt inför Bettans begravning. Hur luddigt allting var då, mörkt. Tungt. Det var en hemsk tid. Och den där annonsen träffade mig rätt i själen, jag kände med föräldrarna. Det har suttit i hela dagen. Jag önskar att jag visste vilka det var, att jag kunde få vara där. Jag vet inte om de har någon i närheten som har förlorat ett barn. För hur stöttande omgivningen än försöker vara så går det inte att förstå om man inte har varit där själv. Sedan Bettan dog känner jag en ny sammanhållning, jag är medlem i en klubb där ingen vill vara med i men det är ett osynligt band till de som är med där. Att överleva sitt barn. Det känns lite extra när det handlar om en bebis också eftersom att det är min upplevelse.
Varje dag dör en bebis före de har hunnit födas, varje dag är det ett par föräldrars värld som rasar samman. Min värld rasade samman för snart 8 månader sedan och jag har svårt att förstå att det har hänt. Att det har gått så lång tid redan även fast det inte alls är lång tid. Jag andas fortfarande, livet rullar vidare utan att jag kan stanna det. Men jag mår bra trots allt. Jag är okej. Det är inte som före hon dog utan det är ett nytt slags okej.
Jag önskar att detta aldrig hände. Jag vill inte att fler ska behöva känna det jag känner. Jag vill inte att fler bebisar ska begravas.
Lilla bebis, jag tänker på dig och dina föräldrar.
