Jag har nu jobbat 7 pass på 50% vilket har varit 4 timmar om dagen, det har gått riktigt bra och jag börjar nästan känna mig som mig själv. Jag tog semester förra veckan då det var höstlov och passade på att vara hemma med barnen så nu är jag tillbaka efter det lilla uppehållet. Det är roligt och jag känner att jag kan jobba mer än då det bara var två timmar jag var där, då var det mest att vänja mig vid att börja lämna hemmet och åka till jobbet. Påminna mig själv om vart allting är och hur vi gör osv. Nu jobbar jag, jag tar emot patienter och gör det allra mesta som jag tidigare har gjort. Det enda jag vill undvika är bebisar men annars gör jag allt. Det har känts bra fram till idag när de ringde från Försäkringskassan.
Jag har varit sjukskriven i mer än 180 dagar och då är det andra regler, de bedömer att jag ska klara av 100% arbete i ”normalt arbete” vad nu det är. Mitt arbete är ett normalt arbete enligt mig, det är vad jag kan och det mesta går på rutin. Men enligt deras regler ska jag istället för att fortsätta min tillbakagång till mitt vanliga arbete söka ett nytt jobb och jobba 100% där? Lära mig nya saker, rutiner, ställen, människor? Jag förstår det inte.
Sedan den 7 september har jag varit tillbaka i mitt jobb och har gått upp till 50% arbete. Det är ingen press på mig att jag behöver ta fullt ansvar då det är full personalstyrka på passen och jag är där som en extra person under 4 timmar, jag arbetar precis som vanligt men jag har många kollegor med mig. Det är stor skillnad på om bara en saknas för då läggs det mer på mig. Målet är att jag ska jobba 100% igen, såklart. Jag vill ju det, jag älskar mitt jobb. Men jag är inte på det stället att jag känner mig bekväm med att ”räknas in” i passet riktigt än. Jag har känt mig så trygg i att veta att jag är bara utöver, jag räknas inte in. Det kommer senare när jag blivit varm i kläderna igen. Och jag är på god väg! Men det där samtalet känns som ett slag i magen. Jag mår så illa nu efter det där beskedet.
För 221 dagar sedan föddes Bettan, hon kom ut utan ett ljud. Hennes lilla hjärta hade slutat slå någon gång under dygnet före. Den livliga lilla bebisen som alltid hade varit igång hade stannat av. Jag skulle ha varit hemma från jobbet än idag med henne, fått se henne växa och utvecklas. Istället ligger hon i en kista under marken 40 mil ifrån mig och jag får kämpa varenda dag med att överleva utan henne. Jag vill absolut inte vara sjukskriven, jag hade gjort vad som helst för att få detta ogjort. Men jag kan inte ändra på vad som hände hur gärna jag än önskar det, istället försöker jag komma tillbaka till mitt arbete. Jag kommer aldrig att bli som tidigare, en bit av mig dog samtidigt som henne, men jag börjar känna mig som mig själv när jag är på mitt jobb. Jag kan mina saker där, jag vet vad jag gör. Jag är bra på det jag gör.
Det går inte att vara sjukskriven för sorg, det går bara en månad ungefär. Akut sorgereaktion eller något sånt där. Efter det har min diagnos varit ångest och nedstämdhet, för det är ju en naturlig reaktion på en förlust. Jag har aldrig haft ett behov av medicinering då jag klarar av att hantera min ångest, det är ingenting jag är rädd för och jag har lärt mig att det går över snabbare bara jag tar emot känslan. Och jag vet att jag kan inte ändra på vad som har hänt utan jag arbetar på att acceptera att det blev så här, vilket jag som har gjort. Det betyder inte att jag tycker det är okej. Det kommer aldrig vara okej att mitt barn dog. Men jag har ingen ”riktig” sjukdom som jag är sjukskriven för.
Jag har inget datum för när jag ska vara tillbaka till mitt arbete på 100% men om jag följer det jag har börjat med så kommer jag med all säkerhet vara i det i januari men det duger inte, de behöver ett spikat datum. Men jag får gärna gå på möte hos arbetsförmedlingen för att se vart jag kan ta nya jobb. Jag har jobbat inom regionen i över 6 år, min arbetsplats jag är på nu har jag varit i snart 3 år. Jag har en fast tjänst. Hur kan ett annat arbete som jag är helt ny inom vara att föredra över att fortsätta göra det jag kan? Att jag är på väg tillbaka spelar tydligen ingen roll då det inte finns ett fast datum. Ännu.
Snacka om att dra undan mattan för mig, det här är ingenting som hjälper mig i min väg tillbaka. Jag känner mig så liten och maktlös nu, jag har gråtit i en timme.
