Jag har alltid haft mycket känslor, starka känslor. L är likadan som mig och jag möter henne i allt, på det sättet jag önskar att jag hade blivit bemött som barn. Inget himlande med ögonen, suckande eller inte lyssna på vad hon har att säga. Jag hjälper henne reda ut tankarna, känslorna och frustrationerna. Jag blev lämnad ensam med allt det där. Mina känslor togs inte på allvar. ”Det går över”. Mina föräldrar har säkert brytt sig om mig men de har aldrig visat det, jag har inte fått det stöd som jag behövde. Under min tonår mådde jag väldigt dåligt, det började redan när jag var 10 och min farfar dog. Existentiella frågor tyngde mig och jag hade ångest över döden. Nu i efterhand kan jag se att jag haft ångest redan långt före det men det var då det tog fart på allvar.
När jag läst om barn och sorg efter att Bettan dog är det så många lampor som tändes i min hjärna, vilka insikter jag fick. Jag läste för att förbereda mig och kunna hjälpa barnen och samtidigt fick jag lära mig nya saker om mig själv. Det hjälper mig att bearbeta all gammal skit som ligger och skaver i bakgrunden. Min farfars död som var svår att bearbeta, den låg där och tog över mig. Jag har inte kunnat prata med någon av mina föräldrar då jag inte fått någon respons, varken som barn eller nu som vuxen. I sjuan började jag skolka mycket, inte så att jag inte klarade av skolan men det var en hel del. Det blev värre i åttan och jag hoppade av skolan helt efter halva nian. Årskurs nio. Va? Och mina föräldrar gjorde ingenting!? De trodde att jag var lat och det var också allt jag fick höra, inte en endaste gång var det någon av dem som försökte prata med mig. Min ena moster gjorde det men då var skadan redan skedd. Jag visste att ingen brydde sig om hur jag kände så det var ingen idé att berätta vad som pågick inuti mig. Jag var på något möte hos soc och på BUP men inte var det mycket, det rann ut i sanden. Flera år efteråt har jag fått veta att det var min syster som roddade i allt det, 100 mil bort. Hon var den som ordnade alla möten och försökte ordna hjälp åt mig. Inte våra föräldrar. Min jobbiga storasyster som är så jävla hetsig. Den som tydligen har brytt sig mest om mig. Om jag bara visste om det då.
Det var en gång som jag satt vid köksbordet och min mamma frågade mig om jag var deprimerad, det är svårt att få det i text men tonen var så konstig. Jag svarade nej och så var det bra med det, hon släppte det direkt. Men jag hade ett enormt mörker inom mig som jag trodde skulle vara där för evigt. Jag visste att ingen kunde hjälpa mig med det och hon skulle ändå inte göra något åt det, jag hade förstått att jag var deprimerad men det kunde jag aldrig berätta för någon. För jag skulle lämnas ensam med det också, då var det bättre att jag kämpade själv utan att ha sagt det högt. Min mamma vill inte lägga sig i saker och ting, hon lovade sig själv att inte bli som sin mamma som ”brydde sig” för mycket. Istället blev det så att hon inte bryr sig alls. Egentligen gör hon det men det är den uppfattningen man får av henne. Det går inte att prata med henne om djupare saker, jag försöker inte ens. Jag får absolut ingenting tillbaka av det så jag låter bli.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 8 år gammal och först bodde jag hos min pappa hela tiden och bara varannan helg hos min mamma. Fram till att pappas nya flyttade in, det tog ungefär 5 månader så hade jag svängt och var varannan helg hos honom. Bara 4 månader senare slutade jag åka till honom helt. Det var när jag började sjuan. Jag gillade aldrig henne och hon har aldrig ansträngt sig för att lära känna mig eller mina syskon, min pappa har inte lyft ett finger för att se till att det skulle bli bra. Jag drog och han brydde sig inte, han frågade aldrig varför jag inte ville vara hos honom längre. Han försökte inte förstå vad som gick snett. Han brydde sig inte ett dugg utan lät mig sticka utan att ens fundera på anledningen bakom. Det var som att han bara ryckte på axlarna och så fick det vara så. Jag höll på att drunkna.
Det finns mycket bakom allt, det gör det. Mina föräldrar har aldrig varit elaka men de har inte varit varma och kärleksfulla. Min pappa var jätterolig och snäll när jag var liten men alkoholen har tagit bort det mesta av det, ibland kan man märka av det gamla. Han drack för mycket, därför ville min mamma skiljas. Hon ville därifrån men lämnade sina barn med honom. Som sagt, han var aldrig elak. Fast att få se min 16-åriga storebror leda sin konstiga pappa till sängen som 8-åring var obehagligt. Han svamlade och hade svårt att gå och prata. Han var stupfull. Men då visste jag inte det, han betedde sig annorlunda och jag var rädd. Förstod inte vad som var fel på honom. Oftast blev han inte sån när jag var hemma men de gånger det hände satte sån skräck i mig. Ingen pratade med mig om det heller, allting bara byggdes på inom mig.
Några månader innan jag fyllde 21 blev jag gravid med O och det var då vändningen kom, när jag fick honom ändrades mitt liv. För honom skulle jag göra allt. L föddes när jag var 23 och då började jag planera min framtid bättre. Det har varit en lång väg att vandra och hela historien med barnens pappa är komplicerad, jag lämnade honom när jag insåg mitt egna värde. När jag förstod att jag är faktiskt värd mer. Att mina fantastiska barn kommer ha det bättre, vilket de fick. Jag har växt enormt mycket sedan dess, trots min enorma sorg efter Bettan så mår jag i grunden bättre än vad jag någonsin har gjort i hela mitt liv.
Jag har gått på mina knän med att få ihop allting med barn, jobb och skola. Nu har jag äntligen sökt in till universitetet. Jag är så nervös och orolig, jag vill börja plugga. Jag vill ta ett ett nytt steg. Det har varit 8 år av kringelkrokar och bakslag så nu är det dags. Jag hoppas att jag blir antagen.
Så här brukar jag aldrig blotta mig men det känns bra, en del av processen. Om det går att förstå är en annan femma. Jag vet inte hur sammanhängande jag är och jag tänker heller inte gå igenom texten för att kolla, det här var det som ville ut nu och då fick det komma.
