Förra hösten fick jag alltid en varm känsla i kroppen och ögonen tårades när Trygg Hansas reklam kom upp på tv, den med en nyfödd bebis som är alldeles gosig. Jag såg den med glädje varje gång och längtade till dagen jag skulle få vara där igen. Dagen jag skulle få träffa mitt efterlängtade barn! Helgen Bettan hade fötts så hade vi igång tv:n i salen ungefär hela tiden för att det inte skulle vara helt tyst, vi hade henne med oss från att hon föddes till att vi lämnade sjukhuset. Men då visades såklart den reklamen, oftare än någonsin kändes det som, och det gjorde så ont i mig. Det räckte med att höra musiken. Det var så orättvist att ha det där glada ögonblicket på tv samtidigt som jag hade mitt lealösa och kalla barn i min famn. Hela jag fryser fortfarande till is när jag hör den där musiken dra igång.
Jag lyssnar mycket på poddar, det hjälper tiden att gå snabbare och det gör det lite roligare att städa eller tvätta eller andra tråkiga hushållssysslor som måste göras. När jag är ute på promenad lyssnar jag hellre på det än musik. Av någon konstig anledning har många av de jag lyssnar på reklam från Trygg Hansa så jag hör den där musiken och bebisknorr, en liten bebis som gnyr och är på väg att gråta. Det hugger i mig varje gång det kommer. Jag önskar att jag fick höra det här hemma och få hålla min varma bebis mot mig, få trösta. Vara nära. Ge all denna kärlek som inte kan ta vägen någonstans.
Älskade Bettis, jag saknar dig så mycket att jag går sönder ♡
