Bettan har inte fått en gravsten ännu, vi har inte ens bestämt vilken vi vill ha. Det är svårt att bestämma hur ens barns gravsten ska se ut. Men jag pratade med min pappa igår som ”inte vill tjata om det där” men han tycker att hon måste få en sten, hon är den enda som inte har en. Det spelar ingen roll att jag säger att det är tungt att göra, att jag är glad att vi tar tid på oss så det verkligen blir som vi vill plus att det är helvetes dyrt med gravsten. Nej HAN tycker att hon ska ha en och HAN tycker att den ska se ut på ett visst sätt. Vi vill absolut ha en gravsten till henne, det är inte så att vi struntar i det för att vi inte bryr oss. Vi har svårt att bestämma oss då det är så sjukt att vi ska behöva välja en sten åt henne, det är fortfarande helt ofattbart att vårat barn dog. Hon dog!? Hon fick leva en begränsad tid och bara inuti mig, hon fick aldrig komma ut. Vi fick aldrig ha henne levande hos oss. Jag har aldrig fått se min dotters ögon.
Men ändå är det viktigaste, enligt honom, att hon får en sten. Inte hur jag mår eller känner eller hur jag ska klara av att betala den där stenen. Bara att hon får en sten för hon är den enda med ”det där korset”. En hade ju kunnat tro att det är en kärleksfull morfar/pappa och att det är därför men tyvärr är det inte så. Han bryr sig inte om sina barn eller barnbarn. Det ska suckas och himlas med ögonen åt allting, att umgås och lära känna oss är för besvärligt. När någon fyller år kan han dyka upp i en halvtimme men det är allt. Det är tråkigt att det blev så, han var annorlunda förut. Det blir bara värre och värre för varje år. Jag har så mycket gammalt inom mig gällande mina föräldrar vilket jag egentligen behöver få ur mig, jag har varit medveten om mycket men efter att Bettan dog har jag insett mer och mer hur konstigt saker har varit under min uppväxt. Jag ser klart och tydligt varför jag har blivit som jag blivit. Det gör mig arg och ledsen, jag måste hantera min sorg över gamla saker samtidigt som jag lär mig att leva utan ett av mina barn.
Mina känslor spelar ingen roll. Och det är helt skruvat för i min värld är mina barns mående det absolut viktigaste, jag kan lida i evigheter så länge mina barn har det bra. Jag vänder ut och in på mig själv för dem, de är mitt allt. Och våran lilla trea, hon kommer få sin sten. Den stenen vi vill ha till henne. Som vi är nöjda med för det är vi som ska behöva besöka våran bebis på kyrkogården för resten av våra liv.
