Det är ett enda stort kaos inuti mitt huvud, jag har svårt att fånga mina tankar. Det går lite bättre att läsa men jag får aldrig ro till att göra det. Jag har fortfarande svårt att hitta orden och vad som helst kan dyka upp, en dag sa jag ”currybanan” åt våra högrena instrument på jobbet. Det är ju inte det minsta likt eller ens i samma kategori av ord. Det är frustrerande att inte ens kunna prata som vanligt. Det går rätt bra att vara tillbaka på jobbet, det är bara två timmar om dagen och jag försöker vänja mig vid att vara där och hitta var allting finns och vad vi använder allt till. Vad vi gör med olika saker, rutiner, vad min roll är i olika lägen. Det är mycket. Och jag känner mig.. Jag vet inte riktigt vad.. Men jag är inte helt bekväm med att vara där ändå. Jag vill prata om vad som har hänt men jag känner inte att jag kan göra det. Ingen vill höra om Bettan eller om min sorg, om hur jag kämpar varje dag med att hantera förlusten av henne.
Andra människor blir obekväma av min sorg, av att jag gråter. Jag känner mig så betydelselös. Att känna sig obekväm en kort stund när jag pratar är tydligen för mycket att begära, hellre låtsas som ingenting än att stå ut med det. Det är helt fruktansvärt vad som har hänt och det är jobbigt att mötas av ingenting, mötas av andra som undviker att prata om det, undviker att fråga mig hur jag har det. För det märks tydligt på andra när de frågar ”Hur mår du?” och inte vill ha ett riktigt svar tillbaka, de vill inte höra om min sorg. Att mitt okej är så långt ifrån vad mitt gamla okej var, att mitt bra idag är ett helt annat bra än tidigare. Det märks när det är enbart artighetsfraser utan att de egentligen bryr sig och det gör ont.
Jag har ett stort behov av att prata om Bettan och min tid med henne men ingen vill höra. Ingen vill höra mig.
