När det ofattbara händer

Jag har så mycket jag vill skriva om men jag vill inte att det ska bli allting i en enda röra i ett inlägg så istället blir det att jag inte skriver någonting alls. Jag vill skriva ner om min graviditet, om dagen vi fick veta att Bettan dog, om dagen hon föddes, om helgen vi hade tillsammans på sjukhuset. Jag vill ha kvar det så jag kan gå tillbaka och läsa hur ofta jag vill. Minnas hur det kändes att få pussa på henne, hålla i den lilla handen, hennes tyngd i mina armar. Hur fantastiskt perfekt hon var. Mitt älskade barn. Vi fick så kort tid tillsammans men jag älskade varenda sekund av min graviditet och trots att jag var i spillror kände jag ett lugn när hon föddes och jag äntligen fick se hur hon såg ut, den lilla vildingen jag burit på så länge. Jag ska skriva allt. Någonting måste finnas kvar efter henne, inte bara den enorma sorgen utan även all glädje vi har haft. En liten person som gav oss så mycket.