Vilken ordentlig ful-gråtar-dag jag har haft, det har inte gått att stoppa tårarna eller ljuden. Det har bara öst ur mig. Jag är förbannad över att min dotter dog, att mitt barn inte får vara här med oss. Hennes små lungor fick aldrig fyllas med luft, hon fick aldrig se oss, hon fick aldrig någon favoritmat, hon fick aldrig utforska världen. Hennes värld blev aldrig större än min livmoder. Och det krossar mig om och om igen. Hennes liv började och avslutade i mig, den tryggaste platsen som finns. Det är inte rätt.
Väldigt många människor i vårt samhälle har svårt att veta vad de ska säga till en som förlorat sitt barn och det blir lätt konstigt när det egentligen inte behöver bli det. Det finns ingenting som någon kan säga som gör det bra igen och det räcker faktiskt med att konstatera det. ”Det finns inga ord att säga, jag beklagar förlusten”. Förlusten, inte sorgen. Det är förlusten som ska beklagas.
Det är en jävla mardröm att vara med om detta och det är fortfarande helt oattbart att det har hänt mig, att jag faktiskt lever i detta. Och överlever gör man, det är inte så att man faller ner och dör när ens barn gör det även fast det känns som om en själv ska dö av sorgen. Men en bit av mig är död och borta för alltid. Det är bara att konstatera. Jag kan inte säga att jag mår bra då det känns fel, min nivå är okej. En helt ny slags okej än vad det låg på före det här. Jag har mycket ångest som kan slå över mig som en tsunami ibland och gör så att jag knappt kan andas, jag är arg och ledsen. Samtidigt är jag också lycklig för jag har två fantastiska barn i livet, det ger mig så mycket glädje att vara med dem och se dem växa. Vi har så roligt tillsammans och jag är stolt över att få vara mamma till dem. I allt detta vet jag också att jag valde rätt person att dela livet med, det är precis så här kärlek ska vara och jag älskar honom mer idag.
Jag är i spillror, omgiven av mörker. Vår familj kommer alltid att sakna en person. En liten människa som lämnade ett enormt tomrum efter sig. Det kommer aldrig att bli okej att hon dog men jag kämpar med att acceptera att det blev så här, hur mycket jag än önskar så kan jag tyvärr inte ändra på vad som har hänt. Jag försöker lära mig leva utan mitt barn och det är inte lätt att göra.
