Barnen hittade stenar som de har målat och lämnat hos Bettan, de laddade upp med pussar och tankade dem full med kärlek. De är helt fantastiska. I kistan håller hon ett halsband i höger hand som är från O, det är en oändlighetssymbol med ett litet hjärta. Han hade på sig det från att vi köpte det till hon fick det, han var så stolt över det han valde. Oändlig kärlek från honom. L valde ett litet mjukisdjur som gick att sätta på hennes högra arm. Den sov hon med till Bettan fick den, de finns med henne för evigt. Kläderna hon har på sig var de hon skulle haft på sig när vi åkte hem från sjukhuset. Filten som hon skulle haft sov jag med de sista två veckorna av graviditeten för att den skulle lukta som mig, jag fortsatte att sova med den tills det var dags och nu ligger hon insvept i den. En liten mjukisdjurs-filt ligger under vänster arm som M sov med. Vi skickade med brev i kistan och den kalendern L hade ritat över Mars för att räkna ner till hon skulle komma. Självklart följde det även med katthår, det finns ju överallt och det blev lite gulligt att hon fick med sig en del av dem också. En bit av oss alla finns med henne, hon behöver inte vara ensam. Älskade lilla barn..
Jag saknar henne så mycket, att jag ska behöva leva resten av mitt liv utan henne är tungt. Jag är så ledsen. Jag ser knappt tangentbordet när jag skriver det här pga alla tårar. Det är fortfarande tomt och mörkt inuti bröstkorgen, en stor del av mig dog när hon gjorde det. Ilskan brinner i kroppen på mig när jag tänker på att mitt barn ligger i en pytteliten kista, det kan inte vara sant. Jag förstår inte varför hon inte fick leva. Världens finaste lilla Bettis, hon ska vara här med oss.
