Det var som jag misstänkte, det gick inte att hitta någon anledning till varför fostervattnet tog slut. Det fanns inga infektioner, inget var fel på moderkakan och Bettan var helt frisk. En sak kunde de hitta och det var att hon hade Trisomi 21 vilket är Downs syndrom så de hade kollat hennes hjärta noga då många med DS har något fel på hjärtat men det fanns ingenting att hitta. Hon var frisk. Jag var frisk. Men ändå var det något som gick fel och hon dog för att fostervattnet tog slut. Hon dog helt i onödan. Mitt lilla hjärtegryn..
Jag har försökt läsa studier om IUFD när det kommer till DS och tydligen är det så att det är högre risk för det när barnet har DS och att de barnen mår bäst av att födas före 40 fullgångna veckor, det verkar vara så att de kan vara ”färdiga” redan i vecka 38 och att moderkakan då har gjort sitt jobb. I normala graviditeter kan det hända närmare vecka 42. Jag ska hitta just den där studien igen för att läsa lite mer. Inte för att jag får tillbaka henne men för att kunna bearbeta detta och försöka förstå.
Bettis hade inte den ärftliga versionen utan det var slumpen som gjorde att det blev en extra kromosom, det fanns ingenting som tydde på att hon skulle ha det när vi gjorde ultraljudet i vecka 18. Om jag blir gravid igen någon gång kommer jag få göra andra kontroller och under tredje trimestern kommer jag få göra ultraljudskontroller för att se så det finns tillräckligt med fostervatten, allt för att vi ska känna oss trygga och inte behöva oroa oss över att förlora ett till barn. Det känns bra att veta till framtiden.
Jag älskar dig så mycket ♡
