I söndags tänkte jag att det fick vara nog, nu var jag tvungen att starta trampa om jag skulle klara av mitt mål med 100 ggr upp för skidbacken. Så vi åkte dit. Jag gick lite hårt ut i början då jag glömt bort just hur brant det är där så jag kom inte långt alls innan jag flåsade så hårt att jag trodde jag skulle svimma. Det var en ren och skär plåga att fortsätta resten av vägen och jag vet inte hur många svordomar som lämnade mig men många var det, väl uppe på toppen tog det ett bra tag innan jag kunde andas ordentligt och hjärtfrekvensen hade lagt sig. Just då ångrade jag mig och tyckte att det var en förjävla dålig idé jag kommit med. Men jag tog mig upp vilket jag inte trodde att jag skulle klara under min plågsamma stigning. På väg ner igen halkade jag två gånger, hade inte kunnat ställa mig upp om jag inte hade haft sällskap av M. Benen skakade och jag fick hosta som eftersläp på den jobbiga andningen på väg upp.
Nu när jag väl hade gått en gång var det lika bra att fortsätta så vi åkte dit igår igen men denna gång bestämde jag mig för att ta det väldigt lugnt, jag gick sakta upp och det brände i vaderna men jag klarade mig utan att flåsa sönder. Andfådd blev jag såklart men inte på det sättet att lungorna gör ont och jag tror att jag ska falla ihop där och då. Det var mycket mindre svordomar den rundan och jag behövde inte alls återhämta mig länge på toppen utan jag kunde stå och njuta av utsikten en liten stund innan vi vände ner igen. Druttade inte på arslet på väg ner!
Jag lånade färgpennor av L och ritade upp ett rutnät med 100 st rutor som jag numrerade, dör kryssar jag av mina rundor för att hålla koll på hur många jag har gått samt ett försök till pepp som funkar lite sisådär än så länge när jag bara har gjort det två gånger.. Men jag är en envis jävel så jag ska väl lyckas med det ändå. Logiskt sett så vet jag ju att det kommer bli lättare för varje gång och tids nog ska jag nog även lyckas med bedriften att gå uppför backen hela två gånger på en tur dit. Och att det kommer gå snabbare upp bara om någon vecka. Fast det känns omöjligt att jag ska klara av det när det går så sakta upp och jag ser andra SPRINGA(!!) uppför backhelvetet. Nåja, denna otränade tjockis fortsätter trampa på.
Min kamera fallerar att fånga hur vackert det är, blev lite antiklimax detta då jag ville ha en mäktig bild och så blev det så platt.
