Sorgen har gått väldigt mycket upp och ner sedan Bettan föddes. Helgen vi spenderade på sjukhuset med henne var jag enbart i den bubblan, sov nästan ingenting och höll i henne så mycket jag bara kunde. Memorerade varenda millimeter, vaggade henne, sjöng för henne, berättade hur mycket jag älskar henne. Jag var som bedövad de första veckorna, kunde inte känna någonting samtidigt som jag visste att jag kände smärta bara att den var blockerad. Det var för mycket att ta in. Jag grät nästan hela tiden. Hela april är en enda dimma, de enda dagarna jag kan skilja ut från mängden är när vi åkte till min hemstad för begravningen.
Maj månad har varit annorlunda även fast jag inte gjort någonting, sorgen blev mer stabil då. Varje dag var likadan och tiden gick sakta, även fast den månaden också försvann. Nu har snart halva juni gått och stämningsläget är fortfarande stabilt men längre ner. Jag är mer arg och vill helst inte träffa andra människor, vardagsproblem är verkligen en fis i rymden som jag bara blir irriterad över att folk orkar lägga energi på när det finns så mycket värre saker. Men vad jag önskar att det var simpla saker som var mitt största bekymmer. Vilken lyx. Nåja, jag vet att vi inte vet allt om varandra och det lurar större saker bakom ytan. Det är väldigt skönt att lägga fokus på ”enkla” saker då. Jag förstår det.
Men som sagt, jag är arg. Och jag har ingen att vara arg på då det inte finns någon att skylla det här på så jag blir arg på resten av världen istället. Inte varje dag men då och då kommer det, mestadels är jag nedstämd. Det är mitt nya läge, mitt nya okej. Jag tror inte jag kommer bli den jag var förut, inte helt åtminstone då en bit av mig alltid kommer att fattas. Jag vill ha tillbaka mitt barn.
