Jag tänker börja med en slags presentation ifall någon skulle komma och läsa här, syftet med denna sida är först och främst att få ur mig alla tankar som konstant snurrar runt. Jag måste försöka sätta ord på mina känslor och lära mig att leva i det nya normala. Landa i det nya livet.
På kvällen den 26 mars 2020 slogs mitt liv till spillror, jag väntade mitt tredje barn och var gravid i vecka 39+4 då jag märkte att jag inte hade känt bebisen röra på sig på några timmar. Vi åkte till förlossningen där vi fick beskedet att det var nästan helt tomt på fostervatten och bebisens hjärta hade slutat slå. Dagen efteråt blev jag igångsatt och vår efterlängtade lilla dotter föddes. 74 dagar har passerat sedan dess och jag har fortfarande svårt att förstå vad som egentligen har hänt. Vi har inte fått några svar på varför vattnet var slut, jag hade inte läckt någonting alls så jag vet heller inte vart det tog vägen. Vi ska på ett återbesök med läkare och då kanske vi kan få några svar men det är tyvärr mest troligt att vi inte kommer att få veta varför det blev som det blev. Alla provsvar har fortfarande inte kommit och vi vet inte hur länge till vi måste vänta.
Jag känner mig riktigt ensam då nästan ingen verkar vilja höra om min sorg, det gör mig än mer ont att det mest bekväma för omgivningen är att låtsas som att hon aldrig har existerat. Men det har hon. Bettan kommer alltid att vara oerhört älskad och enormt saknad.
Skickar massa kärlek till dig, Bettan och din fina familj! Förstår känslan av att ingen vill höra och att barnet (barnen i mitt fall) snabbt ska glömmas bort. Själv förlorade jag två tvillingpojkar i magen i sjukdom i v.22 år 2016. Tänker inte försöka skriva några kloka ord utan bara skicka massa kärlek ❤️
Tack så mycket! Jag är ledsen att du förlorade dina små bebisar, det är en erfarenhet jag inte önskar någon. Massa kärlek tillbaka!