Det här med varannan vecka känns verkligen piss just nu. Jag vill ha barnen jämt. Varför kan dom inte bo hos mig jämt för? Jag vill ju att dom ska bo här. 
Vad är rätt & fel ? Dom flesta säger att barnen är för små för varannan vecka. Och vissa säger att det går bra.
Hur kommer våra beslut att påverka barnen? Kommer dom ta skada av att dom fick varannan vecka så tidigt?
Jag gör allt för mina barn & dom går först i alla lägen. Men jag vill inte förlora halva tiden med dom.
Tänk dig själv känslan. Att inte ha dom på en hel vecka.
Nu är det här ju hur jag känner & hur mina tankar går. Självklart förstår jag ju att dom behöver sin pappa.
Men ibland är man egoistisk. Jag är egoistisk i frågan att ha mina barn.
Man ska prioritera sina barn först. Man får aldrig tillbaka tiden. Tänk på det!
Jag håller med dig helt och fullt. Har hamnat i samma sitts som dig och dottern är hos mig varannan vecka. Det är jättejobbigt och den värdefulla tiden försvinner iväg. Skulle också vilja ha henne hela tiden. Sonen är inte ett år ännu och bor därmed hos mig. Men jag saknar ju min flicka. Speciellt när jag vet att hon går långa dagar på förskolan och jag är hemma.
God morgon finaste du!
Hoppas du får en fin söndag.
Jag har lagt upp en något annorlunda vlogg – kika jättegärna in och kolla! 🙂
Kram <3
http://goteborgsmamman.se
Min man är kapten på ett fartyg och är till sjös 3 mån och sen hemma 3 mån. Han är världens bästa pappa. Visst experterna hade nog sagt att ett sånt jobb är inte bra för barnen men det gäller att ta vara på den tid man har. Han hänger inte med kompisar eller sitter med mobilen i handen hela tiden utan är super aktiv i barnens liv när han är hemma. Du får helt enkelt försöka att umgås så mycket du kan med dom under dina veckor och om dina jobb skift tillåter kan du väl ha dom lite under pappa veckan så det blir mindre dagis för dom? Du kav väl också skypa god natt varje kväll, det gör vi här hemma samt be deras pappa skriva en daglig summering med bilder (det gör jag till min man).
Jag har bävat i de dippar jag haft med min sambo och tänkt att det är värt att kämpa lite till för annars måste jag vara ifrån min son det hade jag inte pallat. Så jag kan tänka mig in i din situation<3
Usch, kan inte vara lätt 🙁 Det sista man vill är ju att vara ifrån sina barn, såklart… Jag lyssnar på podden barnvagnspromenader med Louise Hallin som utgår ifrån ett barnperspektiv grundat i forskning. Hon menar att när barnen är så små så är det bästa för barnen att vara ca max 3 dagar hos ena föräldern och sen byta. En vecka är alldeles för lång tid enligt henne (och den forskningen hon baserar uttalandet på). Men det ska givetvis funka rent praktiskt också men kan ju vara värt en tanke/diskussion? Kanske skulle vara lättare för er alla? Kram <3
Man säger ju att barn under tre ej ska vara varannan vecka. Det går ju att dela upp det på andra sätt. Mina barnbarn klarade inte av det, dom fick bo hos sin mamma och så utökade de efter hand. Ta hjälp av dom som är utbildade för att få råd och stöd.
Förstår känslan.
Kan ni inte testa med 3-4 dagar i rad? Det tror jag inte påverkar barnen negativt utan positivt samtidigt som det känns bättre för er föräldrar. Sedan kan det ju vara svårt med logistiken, tänker på dina arbetstider osv men det går säkert att fixa till även om det kanske tar några veckor.
Hoppas det löser sig så ni alla mår bra./Sanna
Hej! Har läst din blogg ca 2 år o tycker mig märka av en annan ”ton” i inläggen emellanåt, en ton som säger att du pendlar i tankar o mående vilket är helt förståeligt så skulle vilja dig ett råd fast du inte bett om det och det är att du går o pratar med ngn (om du inte redan gör det) som kan hjälpa dig att reda ut dina tankar o känslor kring barnen o livet i allmänhet. Tycker du inte att det funkar så sök dig vidare till nästa samtalskontakt, inte ofta man hittar ”rätt” direkt. Ta hand om dig o dina fina busar. Mvh Lina
<3<3
Jag förstår faktiskt exakt hur du känner. Dock va mina tvillingar lite äldre när vi separerade.
Första året var jätte jobbigt känns som om man missar så mycket.
Men detta är något jag inte kan göra något åt så istället hämtar jag kraft ägnar veckan utan barn till mig själv och gör saker som jag gillar.
Barnen kommer till en glad utvilad mamma som har toklängtat kan det det bli bättre?