Idag för två år sedan låg vi inne på BB. Ingen visste att det va på gång, vi hade inte sagt att vi åkte in. Vi visste inte själva att det va på gång heller.
V40 med tvillingar och havandeskapsförgiftning. Jag mådde riktigt dåligt & ungarna hade nog behövt komma ut två veckor tidigare. Där gick nog min gräns för vad jag klarade av. V38 sa min kropp stopp, men dom stannade. När V40 kom så fanns ingen ork kvar. 
Dom satte en tid för igångsättning 09.00 den 30/1. Men jag vaknade vid klockan 06.00 av att helvetet brakade lös.
Följande tolv timmar vill jag helst bara glömma. När jag väl hade vaknat till efter jag svimmade i duschen så förstod jag allt som hade hänt. Det låg två helt fantastiska barn där bredvid mig. Känslan är helt sjuk, och går inte att beskriva. Halva mig & halva deras pappa. Man har väntat så många månader för att se vilka dom är, och plötsligt är dom där. Efter 12 timmar slit.
Agnes & Alfred är det bästa som hänt mig. Och att just jag fick vara deras mamma är otroligt. Tänk att det är mina barn som jag har skapat.
Frågan kommer ofta om jag skulle kunna tänka mig att få fler barn i framtiden ( om jag hittar någon som passar in i vår galna lilla familj ) – Så är svaret på frågan. Jag vet inte. Det kan man inte svara på. Jag känner inte att jag måste ha fler barn.
