Tvillingmorsan

Vill börja detta inlägg med att skänka en tanke till lilla Junis som idag blev en ängel. Hon har kämpat mot cancern, men lyckades inte besegra den. Endast ett halvår gammal försvann hon pga av att hennes kropp inte orkade mer. Jag orkar nästan inte ens skriva för tårarna rinner. Dom har gjort det hela dagen, det är så orättvist. Jag förstår inte varför & känner mig så himla arg. Arg på cancer, som tar livet av en liten flicka.

Jag har tänt ett ljus för Junis ikväll, & skänkt pengar till barncancerfonden. Klickar ni där kan ni även läsa mer om lilla J. Jag tänker på familjen oerhört mycket.


Jag har alltid varit en känslomänniska. Jag gråter för det mesta men jag är väldigt stark som person. Jag gråter av minsta lilla, det har jag gjort sedan jag va liten. Det är bra att visa sina känslor & våga visa att man inte mår bra.

Senaste tiden så har jag stängt av ganska mycket. Jag har nog kopplat bort att känna saker, jag orkar inte prata om att jag mår dåligt eller försöka känna efter. När folk frågar hur jag mår, så svarar ja att det är bra. Men det är inte det. Det är klart jag inte mår bra efter det jag gått igenom. Hela min värld har rasat. Allt jag trott på har bara försvunnit. Jag vet inte om jag känner något längre, helt ärligt. Jag försöker känna efter med det känns bara tomt. Det är svårt att förklara. Idag va första gången jag grät på riktigt länge, när jag läste om lilla Junis så svämmade allt över

Jag blir arg på folk som inte är ärliga, på alla onödiga tjafs vi har pga små saker. Jag blir så ledsen över människor man tror man har nära hjärtat, men som sviker en gång på gång. Jag känner att jag inte orkar mer nu. Vad betyder ett löfte för vissa, och vad betyder kärlek & vänskap. Jag litar på folk, håller mina löften & förväntar mig att få samma tillbaka. Jag förstår att man blir sviken, men jag har blivit det så många gånger att det känns hopplöst. När man själv gör allt för att få det bra, så blir man sviken. Hur ska man någonsin kunna börja lita på någon igen? Hur lever dessa människor med sig själv? Inser dom inte själv hur dom är?

Jag inser hur tacksam jag är till det jag har. Jag har haft en fantastisk uppväxt med världens bästa mamma & världens bästa pappa. Hela min släkt har varit fantastiskt & stark. Jag hade en storebror som hette Alexander, Världens gladaste & underbaraste bebis av det jag hört & sett på bilder. När han va 6 månader gammal blev han sjuk, hjärnhinneinflammation. En dag vaknade han inte mer. Min mamma & pappa förlorade sitt förstfödda barn när jag låg i magen. Det vände hela deras värld upp & ner. 25 år senare så är det otroligt jobbig på hans födelse & dödsdag. Man tänker hela tiden varför ett sånt litet barn inte ska få finnas längre. Hur livet kan vara så orättvist. Han har alltid varit saknar trots att jag aldrig hann träffa honom. Jag beundrar mina föräldrar som klarade sig igenom detta. Det är svårt för alla än idag att prata om det som hände. Jag älskade min mormor mest av allt i hela världen, hon va bara min. Jag blir ledsen så fort jag tänker på henne. För så mycket jag älskade henne har jag nog aldrig älskat någon. Jag förlorade henne när jag va 11 år gammal, men jag tänker på henne varje dag. Varför kunde inte hon ha fått stanna hos mig. Sen känns det som personer jag älskat har försvunnit på löpande band. Har dom inte dött som har dom valt att inte vara en del av familjen längre. Det gör så jäkla ont att man känner saknad efter personer. Jag har konstant dåligt samvete för jag inte tar hand om dom i min närhet som jag borde. Jag vill vara en glad mamma, kärleksfull dotter/syster/vän. Men allt har bara känts som ett svart hål. Man ska tala om för dom man älskar hur mycket dom betyder. En kram, ett jag älskar dig, allt betyder så himla mycket. Och gör det innan det är försent. För man vet aldrig vad som händer.

Jag lovar mig själv att bli en bättre människa på alla sätt och vis. Jag tänker utesluta dom negativa, jag tänker utesluta dom som pratar strunt bakom ryggen, jag tänker inte vara vän med personer som inte ger mig något tillbaka. Jag har bara ett liv. Det kanske inte blev som jag tänkt det, men nu kan det bara bli bättre & gå uppåt.

JAG ÄR SÅ LYCKLIG ATT JAG HAR MIN FAMILJ, Ni som ärligt bryr er om mig. Ni som inte bryr er att allt ska låta bra eller att allt ska se så bra ut. Ni som vet hur allt är, & ni som älskar mig för alla fel & brister jag har jag. För ingen är perfekt, även om det ska se ut så för vissa ibland. Men tänk att ni har ett liv, ni kan aldrig göra om det.

Jag älskar er.

Ohana means family. Family means nobody gets left behind — or forgotten.