Tänk att just ni låg inne i magen. Att det va er vi väntade på i nio månader. Jag älskade magen, jag avskydde den & jag va så nyfiken på vilka det va där inne. Kroppen är verkligen fantastisk som klarar av att bära barn & flera barn. Jag kan sakna känslan av nyfikenheten på vem det är därinne & sparkarna som påminner om att det faktiskt är ett levande liv därinne.
Men jag tänker också på dagarna på slutet. Det va så tungt & jag grät när jag vaknade, jag grät på dagen & jag grät när jag skulle sova. Jag hade hemska uppstötningar & jag kunde knappt vända mig om i sängen. Allt detta är värt det när man fått sitt/sina barn på bröstet. Men när man är uppe i det så trodde jag att det här är slutet, jag klarar inge mer.
Undra om vi kommer att uppleva detta igen? Eller dom det va första & sista gången!
Jag känner mig fantastisk som lyckats bära två barn. Som kom till världen som två små skruttar. 3002g & 3342g bebisar hade jag därinne, och dom kom ut efter en helsikes fight. Nu står dom framför mig i sina gå stolar & skrattar. Dom är sex & en halv månad & båda håller på få sina första tänder. Dom ska döpas på lördag inför släkt & vänner. Det kommer bli en dag att minnas. Mina fina barn & så många som kommer för att umgås med vår lilla familj. Vi uppskattar verkligen alla som kommer & önskar även att vi kunde ha bjudit fler personer.
Jag är mitt i uppe i det där just nu. Vecka 37+0 idag och det känns som en evighet bort trots att vi har planering av igångsättning om 2 dagar. Skönt att läsa att det är fler som gråter och som tycker/tyckte att det är/var riktigt jäkla tufft i slutet, trots att det underbara är så pass nära. Kroppen är otrolig som klarar av denna påfrestning!
Som du kämpat och kämpar! Berätta gärna lite om början av graviditeten, fram till ultraljudet då ni fick se två hjärtan slå. Misstänkte du/ni innan tvillingar? Hur mådde du i början av graviditeten. När kom magen?
Vh
Monika