Hej på er mina fina läsare!
Ligger just nu och vilar för att jag är så otroligt trött efter gymnasiemässan i Örebro och min 2 timmar mattelektion som min dag har bestått av. Mässan var jätterolig, älskar att prata med människor och att marknadsföra skolan och vårat fantastiska program är verkligen inte svårt då estet på Lindeskolan är bäst!
Ligger och tänker på mig och Marcus och blir gråtfärdig bara av tanken på att jag saknar honom så otroligt mycket! Mitt och hans förhållande skiljer sig ganska mycket jämfört med många andra då vi har varit tillsammans nästen exakt ett och ett halvt år trotts att vi bor så långt ifrån varandra. För att ett sådant förhållande ska fungera så måste man verkligen vara riktigt kär. Det är väldigt tungt ibland och när vi börjar gräla så kan man inte åka hem till varandra och reda ut saker. Jag kan inte finnas vid hans sida varje gång jag skulle vilja mer än på telefonen och tvärt om.
Igår så konstaterade jag en sak som jag knappt vill inse själv och aldrig tänkt på innan och det är att Marcus och jag förlorar väldigt mycket tid som vi hade velat spendera tillsammans. När jag ser hur mina vänners förhållanden är så hugger det till lite i hjärtat när jag inser att det är så långt ifrån mitt eget. Jag är alltid glad för deras skull det är inte det jag menar utan mer att jag blir avundsjuk på att jag och Marcus aldrig varit i närheten av att ha det så.
De sover över på vardagar, lagar mat tillsammans, pluggar tillsammans, spontan besöker varandra, överraskar varandra med en suprice filmkväll, bor tillsammans och så vidare.
Jag och Marcus har så mycket att hela tiden ta igen, massor av tid vi varit ifrån varandra och jag saknar honom något enormt särskilt i perioder då jag har det jobbigt. Jag längtar efter mitt liv tillsammans med honom efter gymnasiet.
Dessa tankar kan verkligen sätta mig i tårar.
Puss och kram