Ellah har den sista tiden börjat prata väldigt mycket om döden.? Vet att det är många tankar om detta kring denna ålder och Ellah har dessutom upplevt döden på ganska nära håll detta år med flera inom familjen som har gått bort och hon vet att det inte bara är äldre som går bort då min vän Samuel som stod oss nära gick bort för några år sedan.
Hon har börjat fråga vad hon skulle bo om jag dör? Hur hon skulle överleva utan mig? Hon berättar om en lista hon tänkt ut över personer hon skulle vilja bo hos om nått skulle hända mig.. Att en sexåring, att min sexåring sitter och gör en lista på personer hon i första hand skulle vilja hamna hos om det hände mig nått gör mig ledsen, så extremt ledsen. Men samtidigt väcker det en rädsla i mig. En rädsla för vad som egentligen skulle hända OM det skulle hända mig nått? Skulle personerna högst upp på listan kriga för att mina barn skulle få sin önskan igenom?
För sanningen är att för mina barn är jag ALLT och då menar jag allt.! Dom har en pappa, dom har släktingar och familj som finns och som dom älskar, Men deras stora trygghet och liv är hos mig. Dom är uppväxta sedan Kidh enbart var 5 mån gammal med mig, på i stort sett heltid. För världen kanske jag inte är ”någon” men för mina barn är jag hela världen!
Hur bemöter jag hennes frågor? Och hur ska jag kunna vara med och styra vart mina barn skulle hamna om det hände mig något?
De har så många tankar de små liven. Så mycket att förstå och lära om livet <3 Att lyssna på deras tankar är nog det viktigaste, så de inte håller känslorna och oron inom sig… Döden är väl det jobbigaste ämnet vi kan prata om, det är ju förknippat med så mycket saknad… Kanske kan "Dödenboken" vara ett stöd för att förstå och prata kring..? Har inte själv läst den men Bajsboken av samma författarinna är ju suverän 😉 http://www.bokus.com/bok/9789129678079/dodenboken/ Varma kramar och lycka till! Du är klok, stark och kärleksfull. Det här kommer gå bra 😉
Skriv ett testamente om hur du vill ha det och berätta för henne.
Min syster och jag ville ABSOLUT inte att våra barn skulle hamna hos vår mor vid ev. dödsfall.
(P.g.a. väldigt trist uppväxt.)Vi skrev ett testamente att vi skulle ta hand om våra respektive barn. Detta var vid en ev. olycka där vi båda föräldrar avled samtidigt annars blir det ju överlevande förälder som blir aktuell, i alla fall om man är gifta.
Bra att fundera på sånt här.
När våra barn var 18 och 20 år satte vi oss ner ihop och tog fram dessa papper och sa att vi annullerar detta nu.
De hade glömt bort att vi en gång sagt att vi skrivit det och blev väldigt glada för att vi tänkt i de banorna.
Tack och lov behövdes det inte i praktiken men kändes skönt att veta hur det skulle bli.
Hälsningar Skåneland.
Misstänker attling barn också kommer hamna med dom frågorna, men än är dom små, så skönt att läsa om andra så man ”förbereder” sig lite!
Kram
Men är det inte pappan som får barnen om det skulle hända något oavsett om man skrivit en annan önskan?
Fina du! Jag har inte så mycket svar, men ville ge lite kärlek och värme till dig och din fina familj!! Det enda råd jag kan ge är att låta barnen prata om detta så mycket de vill. Och svara så gott det går eller bara lyssna. Försök att inte bli ledsen, utan se det som att dina barn är starka individer som funderar på hur de ska överleva en sådan tragedi. Med din kärlek och trygghet, gör du dina barn till starka individer!!
Kram
http://blogg.loppi.se/mammalinda/
Mina kusiner dog när jag var fyra i en olycka, så döden har alltid känts nära mig. Och naturlig. Var ärlig är mitt råd, prata, prata, prata om döden. Det ville jag göra mycket som barn.
När jag var liten så berättade mina föräldrar för mig att om de dör så skulle jag och mina syskon bo hos mormor och morfar. Det var tryggt att veta. Kanske kan du berätta för Ella att ”om jag dör, skall du bo hos mormor. (exempelvis) Det har vi pratat om och mormor vet om det”. Var inte ledsen över att hon funderar över döden. Det är ingenting negativt att göra det, jag lovar 🙂
Vi har också möt döden här hos oss. Och de kommer många och stora frågor från 4,5 åringen! De viktigaste är att vara ärlig! Att säga som det är! Även fast man inte vet. Att man då säger jag vet faktiskt inte! De där med vart barnen ska bo om det händer är också min skräck! Vart ska mina barn bo de har inte samma pappa men jag lever ihop med den yngsta och den stora säger pappa! Kan han ta båda eller måste hon bo hos sin riktiga pappa som inte har vårdnaden! Allt är så svårt! Men ärlighet vara längst!
Skriv ett testamente är mitt råd till dig. Har själv skrivit testamente och de är bannemig inte alls roligt o sitta och få allt svart på vitt vad som händer när min sista dag är kommen.. Grät mig till sömns dagen efter besöket hos juristen, men samtidigt kände jag en lättnad – jag fattar en beslut som mina efterlevande slipper besluta sig för.. Och nu flera månader senare tänker jag inte ens på de längre, för jag vet att allt är fixat och ordnat.