Therese Wickman

Hej fina du. Tack för all omtanke du lämnat i samband med att jag inte mått så bra.!

Det har varit ett par jobbiga veckor & igår var det också jobbigast rent fysiskt.

För ett par veckor sedan började jag fundera på om inte min mens borde komma snart?

I och med att jag & C inte haft så många ”kärlekstunder” dom sista månaderna, en enda gång om jag ska vara i ärligaste laget & att vi då dessutom skyddade oss fanns inte en graviditet på världskartan.

Dagarna gick & min mens kom fortfarande inte. Åkte till affären för att köpa ett graviditetstest försäkerhetsskull även om jag var säker på att det skulle visa negativt.

Till min förvåning visade det snabbt ett stort & tydligt plus.

What?

Jag är så enormt kluven i mina känslor kring detta och min enkelhet att bli gravid. Detta är tredje gången som jag blivit gravid med skydd & kanske borde man vara tacksam för att man har så enkelt för att bli gravid när det finns andra som är offrivilligt barnlösa & som kämpar i flera år för ett plus på stickan. Jag är tacksam för dom barn jag har, för att jag haft enkelt att bli gravid, men när jag skyddar mig för att inte bli gravid, känner jag absolut ingen tacksamhet, snarare tvärtom.

Mitt hjärta brast när det visade sig att vi var gravida. Rent känslomässigt vill vi ha barnet, vi vill ha ett till barn, det är vår dröm, men samtidigt sitter vi i en situation där Constantin fortfarande inte har något jobb, där vi båda känner att vårt förhållande kanske inte skulle klara av en till graviditet så tätt inpå, också med tanke på att jag blir så jäkla dålig dessutom? Bara dessa två veckor har jag kräkts nästan varje dag & inte klarat av en del enkla vardagliga sysslor eller allt jobb jag måste klara av för att vi ska klara oss rent ekonomiskt.

Jag har gråtit, varit arg för att vi är i den sitsen vi är just nu, varit ledsen för att jag blir så extremt dålig när jag är gravid & ledsen för att vi blev gravida när vi inte var redo för det & mest ledsen för att vi efter flera veckors tänkande fram & tillbaka valde att göra en abort…

Har valt att skjuta undan det mesta av mina känslor kring detta då jag tror jag skulle bryta ihop om jag verkligen vågade känna?

Det gör ont i hjärtat, det brister då jag verkligen rent känslomässigt ville behålla barnet & en del kommer säkert inte förstå varför vi gjorde som vi gjorde. Men det viktigaste är att vi, jag & Constantin kände att vi gjorde rätt för oss & vår familj.

Det hade bara inte fungerat, vi har vridit & vänt på det många många gånger & kommit fram till samma sak.  Hade bara situationen sett annorlunda ut, så hade allt varit mycket enklare.

Men jag vill kunna ge tiden & kärleken till dom barn jag redan har, kunna vara en fungerande Mamma & inte behöva ligga & kräkas i månader framåt, hur skulle vi klara oss rent ekonomiskt om Constantin ej har ett jobb och jag oförmögen att jobba ? Hur skulle vår relation klara detta?

Så mycket obesvarade frågor som kommer bli obesvarade & så mycket smärta jag känner i hela kroppen just nu..

Vill inte tänka, tänk om, då brister det & jag försöker i stället tanka kärlek hos barnen, krama om Matheus och känna att mitt redan dåliga samvete jag har gentemot honom och min mammaledighet nu när jag jobbar så mycket så känner jag ändå någonstans att detta måste bli bra i slutändan..

Tack för all kärlek du gett mig & tack för din förståelse kring min frånvaro!

Puss & Kram