Therese Wickman

Yeah, äntligen Fredag, som jag längtat!

Här hemma är det något extra speciellt över Fredagar sedan jag började jobba på Förskolan. På fredagar kommer jag nämligen jobba hemifrån med Barnmässan och mina sociala medier. En dag där jag kan ta ikapp alla mail, boka in viktiga möten och där jag får en chans att starta min morgon i lugn och ro med en kopp kaffe i soffan efter jag lämnat barnen på skolan / Förskolan.  Underbart!

Vill så här en sista gång tacka för all den värme och kärlek ni gav mig i samband med mitt inlägg i Söndags. Ni är bäst!

Ni har rätt att ibland tar energin slut, speciellt när man är sjuk och det gör det även på er som bor i tvåsamhet och det ska vi tillåta oss att göra ibland, för det är i grund och botten bara mänskligt..

Idag känner jag mig tack och lov betydligt bättre, starkare och påfylld med ny energi.

Känner dock att några få av er missförstått hela den här så kallade situationen till barnens pappa. Hoppas och tror att det faktiskt handlar om att ni inte vet något om situationen i det stora då jag valt att inte skriva så mkt om det då jag inte vill ”kasta skit” och prata illa om någon som faktiskt är barnens Pappa…

. Men till er som tror att jag utesluter barnen i från hans liv, tror ni verkligen att det är så? I såfall blir jag faktiskt väldigt ledsen ,för trodde ni kände mig bättre än så och speciellt när jag vet hur många år jag kämpat , så många hårstrån jag dragit från mitt huvud för att han ska sätta sina barns behov och känslor framför sina egna, hur oändligt många gånger jag bett han komma hit oftare, ta sina barn från skolan/dagis och spendera mer tid med dom i vardagen. Att han istället beklagar sig på 5 min körväg, FEM minuter och istället väljer att inte träffa dom, väljer att hitta orsaker, besvär och anledningar att det inte går och ändå kan han sitta och beklaga sig över att barnen inte vill vara hos honom eller att han träffar dom för lite?

Listan kan göras lång väldigt lång med många anledningar till att deras relation är som den är, men jag vill och vägrar sitta här och prata om sådana privata och ingående saker och smutskasta honom för att ni ska förstå .  Jag hoppas bara att ni känner mig så pass mycket att ni borde förstå bättre,..

Sedan att jag valde att lyssna på barnen efter snart 6 års önskemål om att enbart sova på ett ställe, här hemma i sitt hus där dom känner sig som tryggast. Om det gör mig till en dålig Mamma som väljer att lyssna på mina barn, som besvarar deras bön, gråt och förtvivlan och ond mage över att sova hos sin Pappa så får ni i såfall tycka det. Det är inte en tuff eller jobbig period i deras liv utan det har alltid varit såhär. Jag har stått emot, pratat positivt om deras helg hos sin Pappa, slitit dom gråtandes ur min famn i alla dessa år. Tänkt och trott att det ska bli bättre, att jag gör dom en tjänst i längden.. Men när inget jag gjort hjälpt och när Pappan inte anstränger sig för att det ska bli bättre så kände jag att det enda rätta jag kunde göra som Mamma till mina barn var att lyssna på deras önskan. Jag ska vara den personen i deras liv som dom litar mest på, som ger dom trygghet och kärlek, och om inte jag lyssnar och respekterar dom, vem ska dom då vända sig till?

Jag tog detta beslut och höll fast vid det efter att barnen som snart är 8 och 6 år gamla sagt flertal gånger under ett halvårstid: När är vi egentligen tillräckligt stora för att själva få välja vart vi ska sova? 

Där och då valde jag att sluta gå emot deras önskemål och valde i stället att göra det som många tycker är rätt, men också som en del tycker är fel genom att låta dom få bestämma detta själv. Jag är glad att jag inte tvingar dom att sova där längre, jag är glad för jag ser att dom är glada, mår väldigt bra och känner sig enormt trygga!

Men att dessa få nätter det handlade om skulle innebära att jag tar bort Pappans tid med sina barn? Bullshit! Han kan få komma varje dag och hämta dom om han så själv hade velat, det enda barnen önskat och sagt väldigt tydligt till oss båda är att dom vill sova i ett hem och det är väl egentligen inte så konstigt att förstå och respektera? Hade du själv velat ha två hem?

Där känner jag att ansvaret ligger hos oss föräldrar. hos Pappan att faktiskt kunna vara en aktiv och närvarande förälder oavsett om dom sover där eller ej. Vilja vara positiv och finna lösningar för deras välmående även om jag förstår att det måste vara otroligt jobbigt och känslosamt att barnen känner så här gentemot att åka till honom. Låter kanske enormt tufft och elakt, men mycket av detta har han bara sig själv att skylla..

 Så många förslag, idéer och inbjudningar jag gett, så många gånger jag frågat om han kan vabba, ta barnen till Ridskolan, spendera mer tid med dom i vardagen, dyka upp på aktiviteter, utvecklingssamtal, läkartider mm fira kalas tillsammans för barnens skull, åka exempelvis till parken tillsammans med hans sambo för att barnen ska bli tryggare i att se att vi fungerar tillsammans för att då så småningom kanske faktiskt vill sova där och må bra av det, …  Är så trött på att försöka hitta lösningar på att barnen ska vilja vara med honom på bekostnad av deras välmående för att han är deras Pappa! Speciellt när han själv bara ”gnäller” utan att ens försöka göra någon förändring..

Jag tvekar dock inte på att han inte älskar sina barn, för det gör han och det är barnen väldigt medvetna om. Vi fungerar väldigt olika helt enkelt…

Nu måste jag kila i väg på en möte!

Ta hand om dig älskade vän och tusen tack igen för all värme <3