Ni vet hur man kan planera och tänka ut hur morgonen ska bli men så slår verkligheten till och det blir inte riktigt som man tänkt?
I morse var det planerat att gå upp tidigare då jag hade en bokad tid på Kidhs förskola för utv samtal.
Dessa dagar, när Ellah & Kidh kommer bli hämtade på eftermiddagen av sin Pappa är det lite extra känsligt. Ellah som brukar vilja gå upp själv till skolan vill alltid dessa torsdagar gå upp med mig, hand i hand och ta en lång och ordentlig kramstund innan vi säger hejdå. Men tiden sprang i väg i morse och Kidh tog plötsligt extremt lång tid på sig vid allt han skulle göra, som om han drog ut på det för att inte vilja gå hemifrån ?
Efter mycket om och men kom vi i allefall iväg..
Det slutade med att Ellah fick ta sällskap upp till skolan med hennes bäste vän och hennes mamma för att jag skulle hinna till samtalet. Ellah grät, höll om mig och ville inte släppa mig. Jag började bli stressad, klockan gick och jag ville inget hellre än att få krama om henne länge. Blev tvungen att skicka i väg henne till skolan i tårar och det var med tunga steg jag tog Kidh i handen och gick mot Förskolan. Samvetet vägde tungt och jag beslutade snabbt för att gå upp till skolan för att få ett bra avslut med Ellah efter samtalet med Kidhs fröken.
Jag vet inte vem som egentligen behövde säga hejdå en gång till, hon eller jag..
Det kändes skönt att komma dit, hon fick gråta en stund till, vi kramades och jag stannade kvar över fruktstunden i skolan innan vi sade hejdå. Fortfarande var hon ledsen, men hon släppte mig och förstod att vi ses på Söndag och att det bara är att ringa om det skulle vara något!
Fortfarande är samvetet tung och detta vrider mig i tur. Vill inte se dom ledsna över att inte få vara hemma. Kommer aldrig bli van och må bra i detta trots att det varit såhär sedan Kidh i stort sätt var nyfödd?
Får försöka lyfta dagen med positiva saker. Ska senare ta en lunch med min mamma som jag saknat och samtalet på dagis gick jättebra. Kidh är tydligen en väldigt populär kille i gruppen och det gör att alla barn vill leka med honom. Han är mån om alla, gör aldrig någon illa, ser till att alla får vara med i leken, och är väldigt omtyckt och det värmer såklart oerhört mycket i mitt mamma hjärta <3
Dom där ungarna, vad hade man egentligen gjort i livet utan dom? Dom sprider så mycket färg i mitt liv <3
Jag önskar dig en underbar dag och ta hand om dina nära och kära!
Puss & Kram
Jag känner så med dig! Har inga tips… men hoppas det ska bli bättre!
Usch å fy har känner igen det där och egentligen tycker jag det är fruktansvärt att barn ska behöva flytta mellan två hem för att dom vuxna inte älskar varann. Borde vara vi vuxna som får flytta emellan. Jag tycker det viktiga är att lyssna på barnets signaler och göra det hen mår bra av. I mitt fall visade min ena son tydligt att han inte mådde bra av att ha två boenden och även personal på förskolan märkte det. Nu är lilla killen mestadels hos mig och hos sin pappa varannan helg medans storebror inte har några problem alls utan bor varannan vecka.
LIllkillen är mycket gladare och mer harmonisk.
Man får bortse från sina egna behov och känslor för det är barnet som måste gå i första hand.
KRAM och du verkar vara en fantastisk mamma!
Ja det där mamma samvetet! Usch!!
Fina ord verkligen 🙂
Fina bilder!
Jag blev rörd. Måste kännas tungt att allt blev så stressat. Men du tog helt rätt beslut både för ditt och tösens känslor. Tänk på söndag när du får träffa barnen igen. Då får dem en utvilad mamma som tar hand om sig själv i helgen. Både du har och barnen behöver det. Stor kram på dig. ♡