Therese Wickman

Jag får ofta frågan hur jag orkar med att vara ensam med barnen på heltid, hur jag får allt att gå ihop och vad största skillnaden är från att vara två till att vara ensam i ett familjeliv? Och vad jag saknar mest med att vara två vuxna i ett hushåll.

Jag är så himla van vid det här livet att jag i bland har svårt att se ”svårigheterna” eller det jobbiga, för det enda jag vet är ju att detta är mitt liv,  vårt liv och att jag trivs väldigt bra? Jag har i princip haft det såhär hela barnens uppväxt att jag ibland vill ställa frågan till er?. Jag tror ni sitter på ett bättre svar än jag i detta?

Hur är det egentligen att vara två ansvariga för barnen, två som hjälps åt att laga mat, två som tar hand om huset, två som lämnar och hämtar, två som håller koll på allt som ska komas i håg, två som delar på familjeansvaret osv?

Men idag , i kväll är en sådan kväll det slår mig att vad skönt det hade varit att dela ansvaret med någon? Jag är sjuk, orkar egentligen varken hämta barn på Förskolan eller tillaga mat. Men hur sjuk man än är, så kan jag inte bara ligga ner under en filt och kurera mig. Barnen måste hämtas, barnen måste ha mat, Ellahs läxa måste göras och dom måste fixas i ordning för natten och det ska tas fram kläder och förbereda morgondagen. När barnen är nattade och sover kryper jag ner i soffan, slänger ett öga på tvättkorgen som just nu är knöfull samt disken som står efter middagen. Jag struntar i det, jag orkar inte. Sådana här dagar ligger fokuset på att orka det viktigaste, och det är att ta hand om barnen….

Då, där och då hade det vart skönt att haft någon som kunde tagit disken, som kunde natta barnen och låta mig få chans att vila och bli frisk <3 Någon att dela allt med!

Sov gott vännen!

Puss och Kram