Jag är livrädd över att tappa kontrollen och förlora mitt sätt att alltid kunna nå mina barn.
Mina föräldrar har alltid sagt, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer och jag börjar mer och mer förstå vad dom antytt!
Jag har ensam på egen hand uppfostrat två barn. Två barn som är helt fantastiska, väluppfostrade, godhjärtade och trygga barn om du frågar mig och omgivningen som träffat barnen. MEN, kommer det komma en dag då jag inte når dom på samma vis? Där dom plötsligt skiter fullständigt i vad jag säger åt dom och inte??
Idag fick jag uppleva något som jag inte bara kunde skratta åt, utan även skrämmas lite över?
Ellah är klok som en bok, lite för lillgammal om du frågar mig och tar sig oftast ansvar som hon som 6 åring inte ska behöva göra. Hon vill alla väl, lyssnar på vad jag säger och vet vad som är rätt eller fel. Men, så var det de där MEN. Sista tiden har hon lyssnat allt sämre, har en attityd som jag inte känner igen och hon är absolut inte elak, men lite retlig och lyssnar betydligt sämre än innan. Jag är bortskämd och van vid att jag oftast behövt säga till Ellah en gång om jag upplever att hon gör något jag inte tycker känns ok.! Hon har lyssnat direkt och hon har sällan, ytterst sällan behövt en konsekvens på sitt beteende eller handlingar..
Men nu upplever jag ett ständigt tjat och hon svarar oftast: Oj, förlåt jag glömde bort. Glömde bort? Hur kan man glömma bort något jag precis sagt åt henne? Hon struntar bara i det och det gör mig frustrerad att behöva tjata om samma sak flera gånger…
I morse vid 6:30 kom hon in till mitt sovrum och frågade om hon skulle till skolan idag. Jag svarade och förklarade ganska så tydligt att jag inte upplevde henne tillräckligt kry för att orka med en heldag i skolan i och med att hon endast åt tre tuggor igår till lunch och somnade redan kl 18:00 i soffan. Tydliga tecken på att hon inte har orken! Hon blev småsur då hon längtar efter sina vänner och gick ner på nedervåningen för att små sura, trodde jag….
Plötsligt hör jag hur det dras och slits med kläder i hallen och jag förstod att Ellah tänkt gå till skolan, trots att jag sagt NEJ!? Mycket riktigt, där stod hon fullt påklädd och hade lämnat en lapp efter sig där det stod: Mamma jag har gåt till skolan. Du kan hämta mäg sän..
Tyckte lappen var extremt gulligt och kanske lite småkul? Men detta gör mig påmind om att ungen växer och blir äldre? Vad händer när hon är 14 år ? Tänker hon strunta i vad jag säger då? I dag har jag ändå den största kontrollen och kan låsa ytterdörren och förklara för henne varför hon får stanna hemma och att det är för hennes skull, kan skicka upp henne på sitt rum för en stund. Det lär ju inte funka när hon är tonåring?
Är livrädd att tappa den där djupa kontakten och ”kontrollen” som jag har tillsammans med mina barn!?
Tänk om dom en dag bara skiter fullständigt i mig och vad jag säger??
Hur och vad gör man då?
Berätta gärna om era erfarenheter? 🙂
Puss och Kram
Vad skönt att just du skriver det här! Du verkar ha så mysiga barn o ha en nära relation med dom. Jag tycker mig ha en liknande relation och uppfostran som du till mina barn o har nu ett tag tyckt att min 6 åriga dotter börjat vara lite uppnosig o inte alls lyssna som hon alltid gjort… Precis som du skriver… Måste vara åldern då ju..!! Vi hoppas på det! Ha det gott o önskar dig all lycka!
Hej! Jag är 15, snart 16 och förstår hur du menar. Ett tips jag som är dör kan ge är att jag vet att jag alltid kan lite på min mamma till 110%. Det har varit hela vår familj tillsammans genom allt, men mamma och jag har något alldeles speciellt. Hon har alltid gett mig tillit, vilket gjort att jag gjort det tillbaka. Jag kan berätta allt för henne och vill jag lämna huset så berättar jag det. Tillit, att kunna prata om vad som helst är mitt främsta tips. Att ha den relationen med öppenhet och att alltid kunna tanka kärlek och veta att mina föräldrar är min tryggaste punkt och deras famn är jag alltid så liten och säker, hur stor jag än är. Stora barn, stora bekymmer, sant. Mycket jag vill testa, men mamma får alltid veta och genom det står hon alltid bakom mig. Visst bråkar vi, är ledsna på varandra och är ovänner, men att sätta sig ner och prata och att jag känner att mamma alltid lyssnar är guldvärt. Jag känner inte alltid att hon förstår eller vill lyssna, trots att jag vet om att hon alltid gör det och vill hjälpa, så vill jag mycket hellre pratar med någon som lyssnar och vägleder än någon som inte gör det. Sen stödet från min släkt, min moster och mormor, farmor farfar osv är också gulsvärt att veta att de verkligen finns, alltid. Jag hoppas du fått lite perspektiv, och det är svårt många gånger. Många tårar utan anledning, mycket skratt utan att det är superkul och jag skulle ljuga om jag sa att det är lätt med allt gällande skönhets hets och att göra rätt och pendlandet mellan vuxen och barn, vad är jag? Men att min mamma och pappa alltid är min tryggaste punkt i livet och dem jag kan prata med om allt är verkligen underbart. Alla har inte det så och det är där, vad jag märker, det brister.
Hoppas du fick lite mer hopp om tonåren, kramisar ❤️
Jag tror att om du fortsätter så bra som du redan gör så blir det inga problem för dom vet att har du sagt en sak så är det så och det är du som bestämmer. Du är tydlig och står för det du har bestämmt.
Precis så som vi gjorde med våra barn och dom är nu 19 , 17 och 12 och har alltid visat respekt för det vi säger.
Du har säkert rätt! 🙂 <3
Hej! Jag och min dotter tänkte åka en helg till Örebro och bo på hotell och shoppa och mysa. Har du några tips på vad vi kan hitta på i Örebro. Bra shopping? Mysigt fik mm? Är slottet värt ett besök? Min dotter är 9 år. Vore kul med ett blogginlägg med tips om Örebro. Förresten gällande barns humör. Min dotter har också alltid lyssnat. Senaste tiden har humöret börja svänga och i bland skriker hon rakt ut när hon blir arg. Denna sidan har inte funnits förut. Efter ett tag kan hon ångra sig och be om förlåtelse. Hon känns som en minitonåring. Det är nog mycket som rör sig i deras tankar och känslor.
Förstår din känsla till 100%. Då jag oxå uppfostrat mina barn själv. Pappan finns med i bilden ibland när det passar honom!! Mina barn är nu 12 och 14 år och jag är mitt upp i det som du pratar om. Har alltid fått höra att jag gjort ett bra jobb med uppfostran och får det ännu men visst har det trotsat och det testats från barnens sida. Har inget facit i hand men har aldrig, aldrig hotat med tomma hot och att missköta sig eller vad det nu kan vara får konsekvenser som mobil/dataförbud, leka/vara med kompisar förbud mm. Men framför allt att prata om det efteråt så att man vet hur barnet tänkt och att dom förstår varför man gjorde som man gjorde. Lycka till och spara lappen till den dag hon ska gifta sig. Kram Jenny
Hej vackra!
Jag har haft lite kändisintervjuer på bloggen som varit så uppskattade – jätteroligt!
Vem har du velat se härnäst? 🙂 Hade DU kunnat tänka dig att vara med kanske?
Ha en underbar kväll!
Kram <3
Jag och din pappa överlevde innerst inne lyssnar hon på dig, precis som du och din bror gjorde. Men den tiden kommer då du inte riktigt kommer att nå fram vad du kan se. Men de små barnen finns kvar, hur gamla de än blir. Då är det bra att man har mamma att gråta ut hos trots att man är 16 eller 30 år. Du kommer fixa detta galant
Jag har aldrig tänkt denna tanken faktiskt, det gav mig en rejäl tankeställare.. Hjälp, inte nog med att kidsen ska bli stora, de kommer vilja dra iväg utan oss mammor, de kommer stänga oss ute.. Haha tanken är verkligen skrämmande…
Hej,
Arbetar på förskola och det du beskriver låter som en typisk 6-åring. På 1177 har de skrivit om alla åldrar mellan 0-18år, kopierade länken åt dig så kan du få lite mer kött på benen hur du ska hantera din minitonåring hemma 🙂 http://www.1177.se/Halland/Tema/Barn-och-foraldrar/Vaxa-och-utvecklas/barnets-utveckling-10-12-ar/Barnets-utveckling-6-7-ar/
Älskar att läsa din blogg!!