Therese Wickman

Tack, verkligen tack från djupet av mitt hjärta av ert fantastiska stöd. Jag älskar er, varenda en!

Det verkar som om min smärta gick rakt igenom skärmen och ni var flera som kunde känna med mig..?

Ni är många som ringt, smsat och skickat mail och visat att ni verkligen finns här för mig. Jag är tacksam och jag ignorerar inte, jag har verkligen bara ingen ork just nu <3

Jag försöker, varenda dag att ignorera vad som verkligen har hänt, försöker verkligen att inte tänka på han, på oss, på oss som familj…

Jag försöker skingra tankar för att inte bryta ihop och jag försöker hitta positiva saker runt om mig. Som mamma på heltid, som företagare och som ansvarig för ett helt hem finns det ingen tid för mig att bryta ihop, det går bara inte.!

Jag är helt slut, jag sover över 12h på nätterna men kan fortsätta sova genom hela dagarna om det gick. Jag är trött, verkligen helt slut, dygnet runt?? Säg att det blir bättre?

Jag läser det här sms:et som jag fick av Emil i somras och tankarna snurrar i huvudet och det skär rakt igenom mitt bröst? Vad hände? Hur kunde det blir såhär fel?

Aldrig tidigare har jag upplevt en kärlek så stark för varandra? Kanske naivt att tro att kärleken skulle övervinna allt, för någonstans stöter man på så många hinder i ens förhållande när man har ”bagage” som ingen av oss kanske var förbered på och som kanske gör att man tappar bort varandra och det starka man kände/känner för varandra?  Att man tappar bort sig själv en smula?

Att kärlek känns i kroppen, det visste jag och det vet nog alla som haft tidigare relationer?. Men att kärlek, en äkta kärlek kunde kännas så här starkt visste jag inte och jag/vi visste egentligen redan samma dag vi sågs att det skulle vara VI och så trodde nog vi båda det skulle vara, föralltid.?

Visste ni att Emil sade redan efter 8 dagar att han älskade mig?  Åtta dagar från första dagen han träffade mig! Han trodde han skulle skrämma bort mig och normalt sett kanske han skulle det? Men det fantastiska var att jag kände precis likadant tillbaka och den känslan går inte att beskriva om man verkligen inte mött sin soulmate. Det är så mäktiga känslor som inte ens går att beskriva!?

Jag hör hur dum jag låter och det får mig att känna mig dum över att ens uttryckt mig vara riktigt ”kär” i tidigare relationer. För nu när jag upplevt detta, så känner jag mig patetiskt för nu vet jag hur man känner när man är kär och älskar på riktigt.

Därför detta gör så ont, en smärta jag inte trodde fanns innan. En smärta som gör att det värker i hela kroppen, som gör att man inte får i sig mat, som gör att du helst vill sova bort dygnets alla timmar…

Hela vår separation har nu fått mig att ifrågasätta hela vårt förhållande tillsammans? Och det gör ont att jag gör det? Att jag inte bara kan lita på det jag vet han kände för mig? Att jag inte kan lita på att det är våra omständigheter som fått oss till detta.??

Är så fruktansvärt vilsen just nu!!

Jag var villig att kriga in i det sista, prova på allt, men istället får man bara acceptera ett Hejdå, ett hejdå man inte ville säga…

Förlåt för allt mitt babbel. Bara känslor från min kropp som kommer ut i skrift…

Ta hand om dig <3