Therese Wickman

GRAVID MED TOTTE!

Hej vännen. Jag har inte varit riktigt ärlig mot dig!. Eller ärlig och ärlig? Handlar snarare om att jag inte orkat berätta tidigare, men tänkte göra det nu!

Tänk att man är så noga med att skydda sig när man har sex och så räcker det med en enda gång oskyddat för att man ska bli gravid. Behövs ju egentligen ingen hjärnkirurgi för att förstå det.! Men oftast så tänker man. En gång,? Vad kan hända en gång? Men så är det ju, det räcker med en enda gång så kan man vara gravid!

När jag och Totte blev tillsammans så gick inte jag på preventivmedel och gör dock inte heller det idag. Jag mår verkligen kast av alla olika hormoner som sätts i kroppen så jag mår bäst utan!

Vi har pågrund av detta varit supernoga med att skydda oss ,men så i höstas började jag må illa och mina bröst blev ömma.  Eftersom jag varit gravid förr så kände kroppen snabbt ihåg symtomen och jag anade på en gång att jag kunde vara gravid. Började räkna och insåg att mensen var 4 dagar sen!

Köpte ett test och mycket riktigt visade testet att jag var gravid!

Jag blev glad, livrädd, ledsen, orolig  ja just då kände jag nog alla slags känslor. Hur kunde jag vara gravid? En enda gång utan skydd och det räckte? var detta kanske meningen? Var det ödet?

Jag kunde inte blunda för att jag och Totte endast varit tillsammans ett par månader, vi bodde 30 mil ifrån varandra och ett barn NU skulle vara alldeles för tidigt. Samtidigt så ville jag så gärna ha barnet. ! Tankarna snurrade och hjärtat klappade hårt.

Jag kommer så väl ihåg när jag satte mig ner i trappen för att berätta för Totte att jag/vi  var gravida. Hans blick sa mer en tusen ord och man kunde se att han blev livrädd och otroligt chockad.

Vi pratade sedan i flera veckor om hur och vad vi skulle göra? Vi ville behålla barnet, för det var vårat och vi ville ju ändå ha barn tillsammans även om det var tanken att det skulle bli senare i livet! Men samtidigt våndades vi med tankarna att vi bodde 30 mil ifrån varandra? Tänk om Totte inte skulle trivas i Örebro och så har vi fått ett barn tillsammans? Hur skulle vårar förhållande överleva med ett barn så pass tidigt?  Skulle Totte våga ta steget från att aldrig ens levt ihop med en tjej till att bli styvpappa, och sedan Pappa och sambo på bara ett par månader. Tankarna skrämde både han och mig!

Under veckorna vi pratade, grät och diskuterade så började min kropp känna av graviditeten mer och mer. Magen började växa och jag började älska det `barn` vi väntade. Men skulle vi behålla eller inte? Vi var tvungna att komma fram till ett beslut. Men hur kommer man fram till rätt beslut? Fanns det nått rätt beslut?

En kväll, en torsdagskväll får jag kraftig smärta i magen och någon timme senare börjar jag blöda. Jag ringde till Totte för att berätta vad som hänt och att vi förmodligen fått missfall. Men än var jag inte säker. Jag hade läst på nätet att det var normalt att blöda under graviditeten och att det nödvändigtvis inte behövde betyda att man fått missfall.

Då jag blödde till och från under hela helgen valde jag att åka in till gynekologen på måndagen för att få ett svar. Efter en ultraljudsundersökning kunde dom konstatera att där i min mage fanns ett foster cirka 8 veckor gammal men utan hjärtslag. Det var som jag anade, ett missfall 🙁

Jag blev jätteledsen men konstigt nog lättat på samma gång! Nu behövde vi inte komma fram till ett beslut. Slippa våndas över vilket beslut som var det rätta, utan nu gjorde någon det åt oss.. Var det ödet som bestämde? Kanske var vi inte redo? Kanske var barnet sjukt?

Tänker inte spekulera i så mycket varför allt slutade som det slutade!

Att barnet togs ifrån oss var något jag fick acceptera och tycka var Ok trots alla känslor man kände. Men att allt slutade med in och ut till sjukhuset ett flertal gånger med olika tabletter med mig hem för att få ut fostret hade jag inte räknat med eller förbereda mig på.

Efter två omgångar med tabletter som ska hjälpa kroppen att stöta ut det döda fostret slutade det med att jag fick åka in akut till sjukhuset efter att han blött konstant i 3 veckor. Det slutade lixom inte blöda och dom sista dagarna var det så kraftigt att jag blödde igenom mina kläder på bara några minuter och därpå svimma.

Jag blev inlagd pågrund av mina dåliga värden och på natten blev det akut operation (skrapning) för att få stopp på blödningen.

Att ligga där ensam, utan Totte var jobbigast av allt! Att ha 30 långa och eländiga mil i mellan sig kändes enda in i ryggmärgen. Hade gjort allt för att haft honom vid min sida just då!

Nu såhär nästan ett halvår senare kan jag fortfarande inte sluta tänka på tanken om.  Tanken på att detta barn, mitt och Tottes skulle födas precis i dagarna då Ellah och Kidh fyller år i Juni. Tänk vad är oddsen att ha fått tre barn födda vid samma dagar helt oplanerat?

Jag är ledsen för det som hände, men tror också att det var rätt och menat!

 

Kändes skönt att få lätta på hjärtat och berätta för dig! Tusen tack för att du lyssnade! KRAM <3

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Manella

    Usch, jag beklagar verkligen det som har hänt. Blev ledsen när jag läste detta. Det är hemskt att man ska behöva gå igenom ett missfall. Jag har aldrig haft missfall (inte vad jag vet) så jag kan egentligen inte riktigt förstå vad ni går igenom men utifrån min egen erfarenhet/oro från min graviditet förra året så kan jag tänka mig hur det känns. En dag får ni ert kärleksbarn <3

  2. jennifer

    ursh 🙁 vad hemskt! 🙁 jag förstår din känsla. det borde ingen gå igenom 🙁 skönt och få det utskrivet. det är starkt utav dig. stor kram

  3. emma

    Vill du tjäna lite extra pengar? Jag tipsar om många och framförallt bra små enkla tips som inte kostar speciellt mycket utan är enkelt för dig som bloggar eller för dig som driver en hemsida.

    tjanaenklapengar.blogspot.se

  4. Louise

    Ursch va ledsen ja blev när ja läste de här.
    Ja lider verkligen med er.
    Stor kram till dig Therese.
    Du verkar vara en helt underbar människa trots att ja inte känner dig. / Louise

  5. bella

    Vad tråkigt att läsa denna text. Jag har också fått missfall och det är så hemskt. Jag har aldrig trott att det är så vanligt som det är. Nu har jag och min man precis påbörjat IVF och jag hoppas mig bli gravid igen och få behålla ett barn. Vill så gärna bli mamma!

  6. sissi

    Åhhh. Jag lider med er. Var med om precis samma sak i höstas men jag var i vecka 13. Fostret låg dött i magen drygt 1 vecka så dom trodde tabletter skulle funka. Blev precis som med dej. Jag blödde som en gris. 1 paket bindor gick på 2 timmar. Åkte in akut o blev ställd först i tur på listan för akutoperation…..fick vänta i över 1 dygn. Det var sååå jobbigt. Nu har vi varit försiktiga för att det inte ska komma sent på året sen. Men snart är det dags att köra igång o försöka igen.
    Önskar er all lycka. Man blir alltid så glad av att se dej. Du utstrålar äkta glädje

  7. Lina

    Beklagar verkligen! Men det finns väl en mening med allt. Jag hoppas att allt kommer gå bra när ni väl bestämmer er för att skaffa barn på riktigt. När ni tänkt igenom det och känner att det är 100 rätt! Jag tror på er och ni är så fina ihop.

    Stor kram på dig!

  8. Sannixen

    Usch 🙁 vet precis, fick missfall i januari i fjärde månaden. Det är verkligen hemskt. Men ja det kommer ju fler ggr precis som för er 🙂 och tillslut får ni ert lilla kärleks barn <3

  9. Anna

    Sitter här med tårar i ögonen. Usch va hemskt. Kan verkligen känna ångesten över beslutet om det ska behållas eller inte! Hur hemskt det än var/är så har du säkert rätt. Det var kanske inte meningen att ni skulle behöva ta det beslutet. Starkt utav dig att berätta!

    Ha en fantastisk dag!

    Stor kram!

  10. Anniken

    Så starkt av dig att berätta! Vilken situation ni stod inför alltså! Och ett missfall är alltid ett missfall. Gör ont ända in i själen! Oavsett om barnet är planerat eller inte. Tänk på att det finns en mening med allt. Den dagen ni vill ta steget i ert liv ihop så kommer ni få ert älskade barn!

    Jag fick också missfall ungefär samtidigt som du. Barnet skulle födas nu i Maj men fick missfall i vecka 13. Precis som du tycker jag det är så viktigt att berätta.
    Läs gärna min historia

    http://anniken.blogg.se/2014/january/min-historia.html

    Kram!

  11. erik

    hej jag beklagar sorgen och det missfall.jag skulle gratta er när man såg rubriken.för jag är glad för er kärlek och skulle gratta er för er första barn tillsammans

  12. Cissi

    Du är så stark som berättar en sån sak! Du verkar för övrigt vara en underbar person och mamma till dina barn. Och en dag kanske det bosätter sig ett litet knyte i din mage igen när ni är redo:)
    Har själv gjort en abort och jag mår dåligt än idag 10 år efter och funderar på om hon/han funnits hur allt sett ut då. Tankar man tyvärr måste lära sig leva med. Kram <3

  13. Becca

    Starkt av dig att dela med dig utav så mycket i ditt liv! All lycka till er <3 Allt sker av en anledning…

    Love B

  14. Lotte

    Fy, vet precis…. Fick med ett par missfall i somras/höstas… Jag hoppas med att ni en dag bor tillsammans och får njuta av familjelivet❤️

  15. GC

    Kära vän, vad ni har haft mycket inom er att tänka på.
    Hoppas att det nån gång verkligen kan bli er två boende under samma tak. Tack för att du berättade. Kram