Tandlakarvillan

På min instagram för exakt ett år sen.

”Ett år och fyra dagar sen. En höst av för mycket jobb, känslan av att aldrig räcka till, att inte få ge min tjej den tid hon behövde, att inte vara den mamma jag ville vara. Konflikter på jobbet som växte, understimulansen som gnagde. Ett år och fyra dagar sen, en signatur, en spretig plan och tre veckor senare lämnade jag in nycklar, jobbkläder och såg mig inte om. Mitt liv som egen företagare startade, i motvind och uppförsbacke milt uttryckt. Jag kan inte säga att det har varit enkelt, men jag kan lova er, att för mig har det varit värt det. Jag vet inte hur framtiden ser ut, och ibland vet jag inte hur nästa vecka, nästa månad eller allra minst nästa år kommer att se ut, men jag vet att rädslan att misslyckas aldrig kommer att segra. När jag slutade jobba som kläddesigner (som 23-åring, för 8 år sen) kändes det som att andra såg det som ett misslyckande, men se inte mina omvägar som misslyckanden, ni har ingen aning om vilken väg jag går eller vart jag är påväg. Mina val kan inte passa alla, men ni får gärna följa med på min resa om ni vill. Ett år som en independent woman, värt att fira”

Och så kom det sig, att jag 1 december 2015 kastade in den berömda handduken i vad som i andras ögon sågs som ett drömjobb, dekoratör i butik.

Jag är väldigt bra på att leda en grupp, att se andras styrkor, och bekräfta människor runt mig, det gör mig till en bra teamplayer, även om jag är mycket individualist, eftersom jag gärna tar ett övergripande ansvar oavsett vilket jobb jag har haft, jag har ofta lyft för tungt på mina axlar, långt över mina ansvarsområden, för att jag kan, och för att jag älskar att ha koll, och för jag är en riktig do:er, något som alltid gynnat företagen jag jobbat för. Jag har bra idéer, tar tag i saker snabbt, och jag fungerar väldigt bra i katastrof-situationer, alltså jag ser alltid lösningar istället för problem.

Jag har väldigt svårt för orättvisor, ännu svårare för okompetenta ledare som inte ser till helhet, sin personal, utan gör det mesta för egen vinning. En bra chef i mina ögon går i täten och får med sina medarbetare, det är inte någon som sitter still och pekar med hela handen. Jag är inte särskilt ”tjejig” av mig, jag tisslar och tasslar inte i grupp om någon annan, utan vill gärna lösa saker direkt, att ha dåliga energier omkring mig är det värsta jag vet, att lyssna på skitsnack är det värsta jag vet. Den här problematiken är ofta ett faktum när man arbetar med en grupp kvinnor, i sådana grupper kvävs jag. En del av det här var anledningen till att jag sa upp mig. Det var för många komponenter som inte klaffade med min syn på en arbetsplats, ett ledarskap och en arbetsgrupp, jag fick heller inget stöd ifrån ledningen på företaget.

Droppen som gjorde att bägaren rann över var när jag tog emot mitt schema över julen, jag var schemalagd, i vanlig ordning, som en extrapersonal och skulle jobba varje dag fram till julafton till kl 20 på kvällarna, både vardag och helg, utan schemalagd tid för butiken utseende överhuvudtaget som var mitt ansvar, där hade extrapersonalen blivit schemalagd.. Jag försökte verkligen ändra på tiderna, att vi skulle tänka om, optimera, jag hade ju för sjutton en 2-åring hemma också, hon skulle inte få se sin mamma en enda dag innan julaftons morgon (Ändå hade vi flera extratjejer som ville jobba och få OB). Bemötandet jag fick var under all kritik. Jag sa att jag tänkte ta mammaledigt isåfall, och blev bemött med en fnysning, hon hade redan kollat upp att jag ”inte kunde ta det”, och på vilka grunder jag inte hade den möjligheten.

Bekräftelsen att jag blev felbehandlad med flit, och inte av en slump, bekräftade allt jag redan visste, men krossade samtidigt hjärtat på mig.

Nu hade hon fel, jag kunde precis på dagen få igenom min mammaledighet, och jag tog den. Samma dag bad jag henne säga upp mig, hon vägrade. Jag ringde personalavdelningen och bad dem säga upp mig pga vad som helst egentligen. Dem vägrade.

1 december lämnade jag in min avskedsansökan.

Jag hade gärna avslutat min 4-åriga anställning på samma sätt som alla andra, en middag, en genomtänkt present och ett värdigt avsked för vad jag åstadkommit och gett under min tid där, men det blev inte mycket mer än det som ”krävdes”, att köpa en blomma ”för att man måste” (tack ledningen, den var från er) presenten fick jag fråga om själv. Jag som fixat iordning presenter åt nästan alla praktikanter vi har tagit emot under åren, som jag tog hand om, vi har styrt middagar åt dem som jobbat extra som slutat, chefen var ledig min sista dag, och jag tog en varsin stund var med tjejerna jag arbetat med under åren, och köpte med fika själv, det var mysigt ändå att få en stund tillsammans med dem innan jag checkade ut.

Jag har trots det här aldrig tvivlat på mitt värde, varken som människa eller som kollega. Jag är väldigt äkta och jag är driftig, däremot kan jag vara alldeles för snäll och godtrogen, och ger gärna människor både en, och två och tre chanser. Men någonstans får det ändå vara nog, så även för mig, en arbetsplats som aldrig blir bättre är ett sjunkande skepp, likabra att kliva i en roddbåt och börja paddla.

Varför skriver jag om det här nu för? Det är ju två år sen jag sa upp mig. Och jag vet faktiskt inte, kanske för att jag hoppas att ni som är i liknande situationer ska våga hoppa, eller för att ni som sitter på en makt ni inte kan behärska ska be om hjälp eller kliva ner, eller för att ni som sitter i en ledning och inte vill ta i problem ska skärpa er, ifrågasätta, och utbilda er personal mer! Ifrågasätt chefer, inte personal under chefen. Det är ju aldrig försent att förändra, och jag tog ett viktigt beslut för mig själv där och då – ett statement.

Ta ingen skit.

Tillåt inget maktmissbruk

Tro på dig själv.

Jag har drivit mitt företag sen April 2015, och på heltid sen Januari 2016 – nu signar jag mitt första årskontrakt med Erikslund Shopping Center, det är en väldigt stor milstople, och har varit ett mål sen starten. Under 2018 kommer mitt företag Lidmårhome stå för dekor och inspiration i centret, det känns fantastiskt. Att för 2 år sen stå helt tomhänt med ett tungt bagage på axlarna, till att ha arbetat mig upp till ett kontaktnät med mäklare, privatkunder, kollegor, gallerior,
samarbetspartners osv det är en bedrift. Jag klappar mig lite på axeln och tackar min envishet, jag ger mig aldrig, det får jag ändå säga. Jag är en obotlig optimist, en visionär och en kreatör. Och jag älskar det jag gör, så ”vad gör jag”? Är det väldigt många som frågar.

– Allt jag tycker är roligt. Är alltid mitt svar. Och det är så det är, livet är för kort för att inte ha kul på vägen.

–

Avslutar med mitt favoritquote, som jag publicerade 1 jan – 16.

Say how you feel, leave the job you hate, find your passion, love with every ounce of your bones, stand up for things that matter, don’t settle, don’t apologize for who you are,

be fucking brave.

Tack för att ni läste, det betyder oerhört mycket för mig.

Kram /M