Vad glad jag blir, över att det är torsdag redan. Den här veckan har känts så lång, den tar bara inte slut. Jag har så mycket att göra på jobbet att det börjar äta upp min skalle, mina tankar. Jag sitter och mediterar och det enda som ploppar upp i mitt huvud är just jobbet. Värst är väl att jag ser alla tecken men lyssnar inte på de ändå. Snacka om att lida av ”duktig flicka” syndrom. Jag börjar halka efter i studierna för att jag inte förmår mig att läsa längre och det får mig att må riktigt dåligt. Jag hinner inte med arbetsuppgifterna, långt ifrån bra men vi är extremt underbemannade. Jag ville ta ledigt igår efter att ha suttit med gråten i halsen på jobbet, dagen innan men en annan kollega som är nära utbrändhet han med, hann före mig. Nu vågar jag inte ens ta ledigt några timmar för vi har snart ingen personal kvar.
Usch förlåt att jag klagar, men behövde seriöst få ur mig det. Allt är inte alltid på topp. Allt är inte små rosa moln när det kommer till saker som du inte kan styra eller påverka. Att vi är underbemannade är inget jag kan styra, situationen är som den är. Men det jag kan styra är min hälsa. Jag behöver ledigt, jag verkligen behöver vila men nu handlar det mer om att jag inte vågar lämna gruppen med all jobb som finns.
Det är nu det mörka hålet börjar öppna upp sig allt mer och mer. Och jag klänger mig fast vid min yoga och meditation mer än någonsin. Det är min enda räddning i detta nu.
Att andas, pausa, göra min meditation, lita på att jag måste klara av att göra rätt för mig.
