Jag pratade med mina kusiner som har fått barn häromdagen. Den ena är gift och den andra är rätt nyskild när hon var gravid men de bodde ihop i början för min kusins skull som hjälp, men också sen för att ta hand om bebisen och hjälpas åt. Som föräldrar, inte som ett par. Ovanligt men bra.
Men till kusinen som har en man, det är rätt amazing att höra hur hon mår. med eller utan man så verkar man gå igenom den känslan ändå. Oavsett land och oavsett status, så är känslan av ensamhet rätt stor ändå. Kanske för att man är hemma mammaledig med isn bebis själv och maken kommer hem några timmar på kvällen typ, efter en hel del jobbande och grejs. Man känner sig ensam hur man än gör i livet tror jag men det är nog enligt min teori, baserat på för lite sömn, för dålig kost, för mycket hemmatid med bebis och inget annat. Det är något som vi alla nästan, går igenom.
Jag kommer ihåg den där känslan så väl. Jag vet att min make gjorde en hel del i hemmet men det var liksom aldrig tillräckligt. Jag var inte nöjd, behövde mer avlastning, behövde mer hjälp, behövde andas, behövde vara själv, behövde vara med andra, behövde byta ansvarsområde.
Det är så mycket som händer när man blir mamma och ens värld vänds upp å ner och hormonerna går inte att neka. Så ja visst blir det tungt, tufft och ensamt hur bra make man än har. Jag tror vi är många som går igenom det, men det är otroligt trist att må så, att känna så, för känslan är hemskt deprimerande.
Jag kan bara säga, håll ut. Håll ut, snart är tiden förbi med det svåraste av allt, sen kommer andra svårigheter men av ett annat slag.
