Jag drömmer och jag längtar och jag vill verkligen flytta. Jag vill och jag har drömmar som jag vill uppfylla men jag är för feg. Hur ska man stärka barn om man själv känner sig osäker på beslut man tar?
Jag blir arg, jag blir irriterad, jag blir sur på att jag inte kan vara en stark person som visar mina barn att följa sina drömmar. Jag vill ju visa de att vara starka och våga följa drömmar de har.
En gammal vän från förr, fick för sig att flytta från Nacka till Ävsjö nyss. Det får mig att undra varför hon kan (med barn) våga flytta från Hökarängen, till Gubbängen, till Nacka, till Älvsjö ( allt ligger i Stockholm). Själv vågar jag knappt våga flytta från Sköndal till Gubbängen som är 2-3 kilometer att gå bara!!! Ha ha ha jag dör när jag skriver det här, alltså vad är ynkliga 3 kilometer att gå? 4 i bil? Varför dividerar man ens något sånt? Herre Gud.
Men vi är såna, vi är såna som oroar oss för skola, vänner, grannar, område, allt vad man kan. Vilket gör det svårt att ta sig härifrån.
