Ibland kan jag bara känna mig lite sorgsen, sorgsen över saker i livet som jag inte råder kontroll över. Jag undrar om det inte är väldigt hormonellt egentligen men oavsett vad så är det känslor och tankar jag får.
Jag kan komma på mig själv att tänka på sånt som att barnen växer upp väldigt snabbt. Att jag kanske tyckt att de varit jobbiga en dag med sitt ”mamma, mamma, mamma,” -tjat och knappt låtit mig andas. Men sen på kvällen när jag hör hur de andas tungt och tryggt på natten, sover tillsammans under sina varma täcken och ser så små ut fortfarande. Då inser jag hur lyckligt lottad jag faktiskt är, lyckligt lottad över att ha barn som älskar mig. Barn som är en del av mig, som är min hälften och mitt allt i livet. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha fått känna på den äkta kärleken, den sanna kärleken som man får känna på genom att ha ett barn. Jag fick till och med två. Två att älska, två att krama och två att få njuta av hela livet.
Varför så sorgsen då ibland? Jo för att man vill ju njuta länge av den där lilla kroppen som fortfarande får plats i ens knä. Som fortfarande ser upp till en, som kommer och kramar en ibland, som gråter hos en och ger dig värme på natten när de kommer krypandes in i sängen för att de drömt en mardröm. Sorgsen över att de kommer att växa upp ganska snart, bli stöddiga, kaxiga, aldrig vara hemma, vandra ute på kvällar och nätter, skapa oro och magont när man oroar sig, busa och testa på livet.. plötsligt flyttar de hemifrån och sen hade de eget liv.
Mina fina två, mina älsklingar, mina små bebisar. Vad snabbt tiden går, jag hoppas att jag lär er allt ni behöver kunna för att klara er i livet. Jag älskar er mest av allt i världen.
