Tänk att det finns människor som inte förstår att man kan ha ett liv utanför jobbet. Att man inte lever för att jobba och för sitt jobb. Jag jobbar för att leva och inte tvärtom. Det vill säga att jag inte kommer att prioritera mitt jobb i alla lägen. Jag sköter mitt jobb bra, jag får ofta beröm för att jag gör saker och ting så korrekt och välformat. Men det är för att jag tycker om att göra det jag gör men det betyder inte att jag kommer att flytta på privata möten med barnen (så som skola, läkare, tandläkare etc) bara för att vara närvarande på ett möte. Alltså kan jag be maken ta mötet så är väl det bra men oftast vill jag vara den som är med, kontrollmänniska som jag är.
Det är konstigt hur man inte vågar erkänna det men jobbet är inte det viktigaste. Jag vet att många chefer vill att man ska känna så, för de är själva så lojala till sitt jobb. Men min lojalitet har inget med min prioritet att göra. Jag valde inte att jobba, jag är tvungen att jobba för att kunna få in pengar som gör att jag kan äta, leva, bo, etc. Det är inte ett äkta val, det är ett påtvingat val. Men att skaffa barn är ett val jag gjort, jag ville ha barn, jag ville skapa mig min egna familj och mitt egna företagande, för tro mig. Att ha barn är som att ha eget företagande haha. Men som sagt, med det sagt betyder det inte att jag inte sköter mitt jobb, att jag inte tycker om det, eller trivs. Jag älskar vännerna på jobbet, trivs bra med det jag gör och ser alltid fram emot att få komma in till kontoret.
Ja ja, imorgon har jag tandläkare med min äldsta dotter och så får det vara. Jag kommer in till jobbet när jag kommer.
