Tisdag morgon och jag sitter här och dricker min kopp kaffe i tystnadens stund. Barnen sover fortfarande och maken jobbar. Det här är ju min sista vecka av arbete innan semestern kan ta fart och jag längtar enormt. Kroppen skriker efter semester nu och även psyket. Det blir mer och mer påtagligt i vardagen och alla småsaker blir stora. Kroppens sätt att säga, ”nu börjar jag närma mig en gräns och gränsen heter nu-räcker-det”.
Men som sagt, bara 4 dagar kvar om man räknar med dessa timmar.
Jag sov hos barnen igen eftersom deras regler är ”har man sovit med den ena så måste man sova med den andra också.. ” men alltså jag sover ju så dåligt med de. Så idag är jag så trött att jag nästan vill gråta.
Men jag försöker att inte tänka på det för att se om det går bättre. Har redan gäspat 5 ggr på denna korta meningsstund. ?
”Snälla låt denna dag bli enkel att tacklas med..”
Dagens agenda:
Jobba, träna, jobba mer, min far kommer för att vara med barnen och sen blir det familjestund. Behöver göra något kul för de här barnen som har sommarlov och bara väntar tålmodigt att mamma och pappa ska gå på semester. Ja jag vet att det ”inte är synd om barnen” som många säger till mig, för de har ju ett hem att vara i och en mamma som jobbar hemma… men jag håller inte på att jämföra mina barn med andras, hur andras familjeförhållanden ser ut eller är lägger jag mig inte i. Jag utgår ifrån vad vi brukar göra med barnen och hur vi brukar ha det så därför blir jag lite stressad.
