Livet är så skört! Att just läsa inne hos Paula att hennes far, barnens morfar, dött av Covid 19 är ju hemskt. Han hade fått cancer för ett tag sen, men det va inte den han dog av utan på ett sjukhus besök pga cancern så kom han ut därifrån med smittan Corona. Så hemskt. Som tur va så fick hans dotter (dvs Paulas mamma) vara med honom hela vägen eftersom hon är sjuksköterska. Men alla har inte den turen tänker jag.
Jag är livrädd att mina föräldrar ska få något och ännu mer rädd över att de skulle hamna på sjukhus själva, utan att jag får hälsa på. Tänk om de skulle få ligga där ensamma, som så många andra får göra. Jag klarar knappt av tanken. Det värsta är att min pappa är rätt envis av sig, jobbigt envis och han tar inte det helt och hållet på allvar. Eller så orkar han inte bry sig för sin egna skull på något vis, för han vill se sina barnbarn och tycker inte att det är värt att bara sitta ensam hemma isolerad. Han behöver inte krama barnen eller mig, men han vill vara med oss och se oss. Vilket gör att han kliver in här som inget hänt. Jag blir så arg och tycker att det är oansvarigt men vad göra, inte lätt att lära en gammal gubbe.. hund att sitta.
