Det är så svårt att ha ett barn som inte mår bra. Det var så enkelt när de var små och inte mycket kom in i deras liv. Sen börjar de skolan och då blir de påverkade av olika faktorer så som skola, vänner, samhället, etc. Jag hade en stark och självsäker tjej i småbarnsåldern, när hon gick på dagis men sen började hon skolan och sakta men säkert såg jag henne brytas ner.
Idag vet jag knappt vem hon är längre, för jag får allt svårare och svårare att förstå henne. Nu kanske detta är väldigt ingående privat på hur jag har det men jag tänker att det är inget fel med att känna så, kanske fler har samma känslor?
Hur som helst så gör jag mitt allt för att höra henne, prata med henne, finnas där för henne och stötta. Men ibland fail’ar man. Häromdagen på morgonen ringde hon och grät över att hon ville vara med mig, (trots att hon va med sin far som skulle lämna de på skolan).. jag kände mig så hopplös. Ville självklart bara lämna jobbet och dra hem men så funkar inte verkliga livet. Jag har ett ansvar lika väl här som där. Plus att om maken ändå är hemma så funkar väl det också eller?
Det är som sagt inte lätt att veta vad som är rätt och fel.
