Stronger Life

Jag tänkte på det här med nattning av barn. Varför är det så svårt att få barn att lägga sig? Mina två sover i samma rum, jag får säga till 3-4 gånger att stänga av tv för att gå och lägga sig, de går upp på övervåning men börjar då leka istället tills jag kommer upp. Sen tar det mig 3-4 gånger till som jag säger till för de ska bara flika in med ”jag ska bara …. ” eller ”får jag snälla bara avsluta det här”.. och jag tänker, hur hann de ens påbörja något på bara 3 minuter som det tog mig att komma upp!?

När de väl ligger i sängen har det gått 15 minuter sen jag började tjata om sängdags. Men då kommer de på ett och annat att berätta om och eftersom de är två, så tar det dubbelt så lång tid att höra på de. De kommer på saker som hänt och saker som sagts. Herre min Gud, 10 minuter senare så är det dags att pussa och säga got natt, sätta på barnmeditation och gå ut från rummet. Med andra ord, jag behöver 30 minuters försprång att varna, tjata, be, säga till, lyssna, bädda ner, lyssna lite till och sen säga god natt. Så om jag vill att de sover klockan 20:00 så får vi gå upp 19:30. Fatta hur korta mina kvällar blir då!

Bild på barnen när de var små

Om jag skulle sluta klockan 17:00 på kontoret, som min chef vill… så skulle jag se mina barn 1,5 timmar varje dag. Men skolan ser de ca 9 timmar. Känns jättekonstigt.

Nu har jag turen att kunna flexa och sen har jag börjat få andra planer i tankarna som gör att jag kanske kan skapa mig ett liv som jag vill ha det. För det är väl ändå det som är meningen i livet, att må bra, att trivas med livet, att leva som man vill. Vi ska väl inte födas med mening att leva som andra tvingar oss att leva? Jag tror på att vi har rätten att skapa oss det liv vi önskar och drömmer om. Så sätt igång för inget händer av sig själv!