Det är nu allt börjar hända. Det är nu när de är 9 år, som de börjar bli elaka och mobba ut barn. Det är nu det börjar hända när det som många har, psykisk ohälsa, börjar skapas. Det är hemskt, det är tidigt, det är orättvist men det är också sant.
Maktlös skickade jag iväg min dotter med magont till ett kalas, inte en riktig magont utan mer av nerver. Jag tvingade henne inte, hon valde att gå själv. Men hon messade flera gånger under kvällens gång, att de inte är snälla, att de bara svär hela tiden, att de bara gaddar ihop sig, att de inte kan leka flera stycken och fryser ut..
Det är inte lätt att veta hur man ska handskas med det och hon själv vet nog inte om hon vågar att stå emot heller, för rädslan att bli lämnad själv för att den dominanta personen tar med sig alla vännerna, den är för stor, så man väljer att stå med och bli behandlad dåligt, allt för att få ha kvar sina vänner.
Som förälder vill man skrika åt de där barnen, skrika ännu mer mot de där föräldrarna som inte finns där för sina barn. Stackars ungar egentligen, som skriker efter kärlek och uppmärksamhet utan att få något.
Nu är min fina hemma i sin säng, sover tryggt, men jag undrar hur hon mår inombords. Hon är inte den som säger mycket, hon är inte den som visar mycket men hon börjar lära sig sakta men säkert. Hoppas hennes liv inte blir allt för svår.
