Jag vet inte hur det har gått i skolan egentligen. Jag tror att det har gått bra eller så är det just det barnen vill att man ska tro. Men redan första veckan i skolan hörde jag om problem med mobiltelefoner, utstöttning, ont i magen och allt det gamla vanliga. Jag vet inte hur jag ska tolka det men att ha ont i magen redan 2-3 dagen i skolan kändes sådär. Frågar man så är det alltid ”ingenting”. I tvåan hände saker som fick mig att undra om det var något speciellt mot min dotter och nu är jag rädd att det ska fortsätta i trean. Vi får se, jag kan inte göra jättemycket mer än att kanske prata med personalen, berätta och prata om hur det varit och vad jag hoppas på att de ska kunna vara uppmärksamma på. Då känner jag att jag har gjort det jag kan just nu, för min dotter. Och om något skulle fortsätta så är det lättare att ta upp det med lärarna och rektorn då, för de vet vad det gäller och vet att det har pågått länge. Men nu hoppas jag på att det inte ska bli så hemskt.
Problemet är att man vet att skolor är hemska, eller inte skolan utan barnen är hemska och skolåren är tuffa. Jag vet att man måste låta de gå igenom allt det där och på jobbet säger vissa (som inte har barn) att man kanske ska låta barnen vara, så att de går igenom allt och att man inte kan skydda de från alla saker i livet.
Jag håller med till viss del, jag kommer inte kunna hjälpa henne hela livet, genom alla lägen. Men hon kommer heller inte vara under mitt tak hela livet, hon kommer inte att vara barn hela livet, så om jag kan hjälpa henne, finnas där, stötta de första åren av livet så kanske jag kan ge henne trygghet, jag kanske kan förebygga de hemskaste händelserna som kan leda till förödande beslut i framtiden. Eller?
Är det inte mitt jobb som förälder att skydda och finnas där?
Ska man strunta i saker de går igenom då, bara för att de kommer ändå inte ha mig hela livet? Njaa, det känns inte logiskt. Mitt jobb som mamma är att skydda, vägleda, guida, visa, lära ut, prata, lyssna, ge stör och kärlek och mycket mer, så varför skulle jag luta mig tillbaka och inget göra? Nej inte jag inte.
Vad tror ni?
