Jag skrev en kommentar på Paula Rosas blogg häromdagen och i och med den kommentaren så insåg jag en sak om mig själv. Jag kämpar med mycket, med vikt, med acceptans, med humöret och med mig själv. Jag vill trivas, jag vill älska mig själv som jag är men jag vill också nå en specifik bild som jag har av hur jag vill se ut. Grejen är att jag saknar disciplin, jag blir för lätt lockad av saker och ting, är nonchalant till vad dåliga kolhydrater och fetter gör på ens kropp och därför förlänger jag kämpandet bara mer flera år..
Allt det här har gjort att jag mått skitdåligt under många år, jag blev tvåbarnsmamma vid 31 års åldern och gick upp 35 kg. Jag är kort och det syns och satte sig rejält på min kropp, på alla mina kroppsdelar, allt från vader, lår, höft, mage, armar, hals.. En rund boll.
Jag har inte kunnat acceptera att jag ser ut som jag gör, jag har inte kunnat acceptera att jag blivit äldre, jag kan inte acceptera att jag får ålderstecken på kropp och ansikte och det är trots att jag faktiskt ser mycket yngre ut än vad jag är pga bra gener. Men åldern är ett faktum, att lämna 20-årstalet är svårt, att passera 30 + är ännu svårare och att närma sig 40 är vidrigt.
Och precis som jag kommenterade hos Paula så insåg jag att det handlade just om att jag blev mamma vid 30 och har kämpat hela mitt 30-årstal med att acceptera, älska mig, träna mig, försöka vara en glad mamma och mindre arg etc. Jag är inte klar med 30+, jag är inte redo att lämna det talet och det gör att jag blir mer ledsen och kan inte acceptera ålder och ålderstecken. När jag hör att en person innan sina 30 år tagit botox, tappar jag hakan. Vilken rynka tror de att de ska kunna ta bort?? Rynkor kommer efter 35 tänker jag om inte efter 40 år? Alla gör som de själva vill men det låter ju galet i mina öron.
Jag är inte färdig med mina 30+ så jag har verkligen funderat på botox, fillers och allt vad det är. Men någonstans känner jag igen mig i vad Paula säger, att jag ändå någonstans älskar mig som jag är, min mimik, mina miner, mitt leende, mitt ansikte och att ta död på det som gör mig till mig, mina miner och uttryck, vore nog ett misstag.
Jag har precis klivit över 40-strecket och har precis som du (efter att ha fått barn nummer ett vid 29 och barn nr två vid 32) kämpat för att försöka hitta tillbaka till mig min kropp. Men vet du, att kliva över 40-strecket är faktiskt inte så himla illa. Jag tar mycket bättre hand om mig själv idag än vad jag gjorde för tio år sedan. Jag är tryggare i mig själv och i min kropp. Starkare än vad jag någonsin har varit. Jag kämpar såklart fortfarande, för mig handlar det ffa om att hitta balans mellan det disciplinerade och det utsvävande. Men jag känner att med varje år kommer en ny trygghet. Och nu när barnen inte är så små längre finns det ju mer tid över för MIG. Självklart skulle jag kunna lägga mig under kniven och fixa nya pigga bröst, ta bort bekymmersrynkan i pannan, fylla läppar och sånt i alla evinnerlighet. Men nej, jag är stolt över min kropp och vad den orkar med. I sitt original :). Sen får folk självklart göra precis som de vill med sina kroppar. Men vill bara sända ut en signal om att det kan vara så att åldern faktiskt ger en ny dimension till det egna sinnet. Lugn och ro.
Theres: Bästa kommentaren!! så sant också, man vill kanske en massa, typ som ta the easy way out men det är som du säger, fan vad kropparna orkat med, vad starka vi är, man ska vara stolt och även om jag inte är i mål och inte kommer att nöja mig med mindre än vad jag vill, så är jag tacksam för vad min kropp åstadkommit. Du har rätt, man ska inte vara rädd för siffran 40. Jag tror ärligt att det har med annat (läs sociala medier) att göra. hur gamla är bloggarna? 20-30 hur gamla är de som håller bästa instagram? 20-30
Det skapar en ”pinsamhet”, osäkerhet över att vara eller bli äldre. jaja, nu är man i den ålder man är. Thats it. Tack snälla för din kommentar. <3 <3 <3
Jamen precis. Det är ju orimligt att jämföra sig med influencers i 20-årsåldern (gärna fitnessbloggar och skönhetsbloggar) som liksom inte har ett heltidsjobb och på det laborerar flera barn, lunchträningar, morgonlöpningar, matlagning, disk och tvätt och så gärna hinna med maken också. Det är en orimlig och omöjlig ekvation. Nu menar jag självklart inte att influencers har mycket att göra, för det betvivlar jag inte. Men med ett ”vanligt” jobb så är man ju lite mer låst vid tiden. Och jag har dessutom precis kommit fram till att jag inte ska komma i MÅL. Jag ska fortsätta leva på. För inget magiskt händer ju när jag väl når det där viktmålet eller springer milen på en viss tid. Livet fortsätter och jag jobbar som sjutton på att inte låta en härlig långhelg på landet bli ångestladdat för att jag hamnar ur goda vanor och tillåter mig både god mat och dryck. För det är ju så livet ser ut. Ibland strikt och ibland inte så strikt. Den där sabla balansen (som är så sjukt svår att hitta). Livet ska vara mitt mål är min tanke.
Theres- Missade att du kommenterat igen. Du har så rätt. Det är inte rimligt att jämföra sig, svårt att försöka att låta bli dock men vi lever helt andra liv mot hur stora bloggare gör som lever på sina sociala medier.
Jag håller med om det där med att komma i mål. Jag förstår din känsla, att inte vilja komma i mål för vad händer sen? Men jag är en som alltid har så mycket mål att jag behöver verkligen komma i mål med just den här grejen med vikten. För att må bra för mig själv, för att må bra för ingen ska behöva gå med extrakilo som tillkommit med en graviditet eller två, det ska man bara inte behöva om man inte vill. Jag ska inte behöva accepterar min kropp bara för att jag blivit mamma, jag har all rätt att må och se ut som jag vill utan att skämmas. Så mitt mål ska bli den delen, men det är bara ett av många. 😉 Men som sagt, jag förstår precis vad du menar, det låter sunt, väldigt sunt.
Stor kram fina <3