Den här helgen var bra men aningen stressig. Det kan lätt bli så med aktiviteter, våra egna träningar, storhandla veckans mat och laga 4-5 maträtter för veckans matlådor och middagar, tvätta håret på tjejerna, tvätta kläder, vika tvätt, städa huset… och där någonstans ska man hinna även leka med barnen, ha ett socialt liv med andra nära och kära som inte är ens barn etc. Helgerna känns rätta korta ibland.
Men så kom jag på mig själv, att jag var lätt irriterad på barnen en dag ute i centrum.
Men jag hajade till och tänkte, ”varför är jag så lättirriterad”.
”För jag känner mig stressad”, var svaret.
”Jaha”, tänkte jag, ”varför känner jag mig så stressad?”
Och där tog min konversation med mig själv, för jag hade ju inget att vara stressad över. Missa bussen? Det finns en till efter. Hinna handla? Ja det var mitt på dagen så mataffären stänger inte fören i kväll.
Då inser jag att stress blir ett beteende, inprintat i en. som man måste lära sig att vänja av sig ifrån. Hjärnan tror att allt är ett stressmoment och lär sig att leva genom ett stressmoment hela tiden. För samma sak hände när jag fönade håret strax innan barnens läggdags. Tiden började närma sig.. Om jag nu nattar de 15 minuter senare, så händer det ju inget. De kommer knappast få ögonpåsar ner till knäna för 15 minuter. Och i sånt fall så är det väl bara ge 15 minuter imorgon på morgonen. Alltså all denna stress inombords.
Jag måste vänja av mig, lära mig att känna efter om känslan är riktig eller bara ren vana att vara stressad upp till tänderna. Jag vill inte dö av hjärntumör eller hjärtstillestånd vid mina 50 så jag måste skärpa mig, meditera, lugna ner mig, tänka om, prata mer med mig själv och känna efter om det verkligen är stress eller en vana att vara stressad och kvävd.
