Kvällens sagostund är just avklarad.
Funderingar över livet, döden, bajs och andra viktigheter har Lille M frågat ut mig om sista halvtimmen innan han somnade sött.
Jag sjunker ner i soffan, trött av dagen som gått, mätt av den fantastiska måltid min man lagat, tacksam över de fina & kloka vänner som finns i mitt liv och frustrerad över mitt värkande knä.
Ettåringen far runt i huset och visar inga tecken på trötthet.
Funderar över hur viktigt det är att
Alltid försöka se saker från den ljusa sidan. Att hitta det positiva i alla situationer (även de mest motiga)
Och detta speciellt när det är som jobbigast och tyngst i livet.
Förstod idag under en promenad med en nära vän hur mycket jag faktiskt påverkas av vädret och hur sjukt stark min längtan efter värme och sol är.
För att kompensera min ”sommarlängtan” så rotade min
fina man fram kol och fixade godaste grillen ikväll ute i ruskvädret 🙂
Så nu sitter jag här ganska tillfreds med en dag som började jobbigt. Bara mitt knä som gör mig arg och frustrerad just nu 🙁
Läste någonstans att det tog 3-4 veckor att ”nöta in” en ny vana (en ny träningsvana). Så jag gick in stenhårt. Från att inte ha tränat alls på flera år, aldrig sprungit, joggat eller liknande. Så hade jag i fredags avklarat 8,2mil på 1 månad!!
Var (är) så grymt stolt över mig själv!
Men på kvällen kom bakslaget, mitt knä började värka och smärtan blev värre under helgen. Visst inser jag att det är nån slags belastning och eftersom jag själv är boven till att jag för tillfället inte kan springa så blir givetvis besvikelsen & frustrationen större.
Vill ha värme och sol nu!
