SofiaMartinsson

… så var den här igen. Årsdagen.

När jag tänker på att det är 11 år sedan pappa lämnade oss fattar jag ingenting. På många sätt känns det som igår men samtidigt en evighet sen. Jag har levt hela mitt vuxna liv utan pappa. Den där första maj för 11 år sedan skulle jag tillbringa med min familj. Min dåvarande pojkvän åkte till Malmö för att vara med sin. Vi skulle bara ägna oss åt varandra och njuta av god mat och ha en härlig kväll tillsammans. Min bror bestämde sig för att följa med sin flickvän till hennes familj denna kvällen. Mamma, jag och min syster skjutsade honom för att sen fylla bilen med matkassar och åka hemåt. Minns att vi sjöng i bilen och var glada. När vi skulle svänga in på gården hemma förstod vi snabbt att något inte stämde. Pappas bil var parkerad på framsidan nära dörren vilket den aldrig var i vanliga fall. När vi kommer in så är pappa redan illa däran. Han har larmat ambulans själv och han har så himla ont i bröstet. Till en början var han fortfarande talbar. Minns hans ord ”Sofia lugna din mamma allt kommer bli bra”. Jag var absolut livrädd. Min syster blev helt förstörd av bara åsynen av pappa då hon tidigare drömt om just denna händelse. Hon visste vad som skulle hända. Jag ringde 112 för att skynda på, vi behövde verkligen hjälp NU! Mamma försökte ta hand om pappa. Men han försvann allt mer för att sen segna ner på golvet i hennes famn. Allt gick så fort. Han blev medvetslös sen slutade han att andas och hjärtat stannade. Med larmcentralen i örat började vi hjälpas åt med hjärt och lungräddning. Från det att vi kom hem till ambulansen svängde in på gården gick omkring 15 minuter men dessa kändes som en oändlig mardröm. Att se sin annars starka och friska pappa så liten, ynklig och livlös… det går inte att förklara med ord. Ambulanspersonalen bad oss att gå ut så att dom kunde göra sitt jobb. De kämpade i 45 minuter för att få igång pappas hjärta men det gick inte. Det var försent. Vi stod samlade på gräsmattan när de kom ut med beskedet och där och då rasade hela vår värld. Vi fick gå in igen och ta farväl av pappa. Han låg på vardagsrumsgolvet och vi samlades runt honom. Jag höll hans hand och kände hur sval han blivit. Han var borta. Sen kom ambulanspersonalen in igen och sa ”vi tar med oss Jack nu”. Från lycka till sorg inom loppet av så kort tid. Där stod vi nu ensamma och skulle försöka leva vidare…  En kort tid efter pappa gick bort skulle jag ta studenten vilket på många sätt kändes absurt. Men pappa var med mig och valde ut min balklänning och vi hade planerat allt tillsammans så jag bestämde mig för att göra allt precis som det var tänkt. Sommaren som följde minns jag inte mycket ifrån.

Saknar min pappa något otroligt stundtals. Men jag har levt utan honom så länge nu att är jag ens densamma Sofia som han kände? Det är något jag tänker på ibland. En sån här händelse påverkar såklart vem man är och vem man utvecklas att bli det är naturligt. Vi förlorade pappa i en känslig ålder, när vi syskon var i de sena tonåren och precis skulle kliva in i vuxenlivet. Idag tror jag att pappa hade varit stolt över oss alla. Mamma och pappa pratade ofta om att det snart var deras tid igen och om saker de ville göra tillsammans. Men det fick aldrig bli så. Jag beundrar min mamma för sin styrka och för allt hon gjort och gör för oss. Det har inte varit lätt för henne. Detta året är lite speciellt då hon fyller 56år, samma ålder som där pappas liv tog slut. Hon är en kvinna i sina bästa år och jag önskar inget annat än att hon ska få uppleva kärlek igen. Älskar dig mamma!

Våren är inte densamma för det infinner sig en olustkänsla i kroppen på något undermedvetet sätt. Det var årstiden som pappa älskade som mest men kroppen återupplever fortfarande den smärta och det trauma som hans bortgång medförde och de minnena väcks till liv. Trots allt så går man vidare för det finns inga andra val. Man tar nästa andetag vare sig man vill eller inte. Sakta men säkert återgår livet till nån slags normalitet. När jag ser tillbaka på åren som gått gör jag det ändå med ett ljus. Det har hänt en massa fina saker, familjen har växt med tre nya individer (snart fyra) och vi alla har utvecklats som människor. Jag har upplevt stunder med panikångest och dödsångest som jag trott ska döda mig men det har gjort mig stark. Denna dagen lämnar jag för bearbetning men resten av dagarna tänker jag på pappa med de kärleksfulla minnena som finns kvar.

Vi fungerar alla olika men mitt råd vid en förlust eller annan kris är; Prata! Hitta ditt sätt att ventilera sorgen för den kan inte hållas inom dig alltför länge, förr eller senare pyser den ut. Jag var oerhört stark under det första halvåret efter pappa men det resulterade i att jag föll ihop som ett korthus. Att prata blev min absoluta räddning men att gå till en psykolog funkade inte så bra för mig. Jag pratade istället med närstående, vänner, bekanta, arbetskollegor ja alla möjliga. Alla fick de höra min historia och mitt ältande.. Om och om igen. I det omvända fallet är nog det enda felet man kan göra att dra sig undan även om det kan vara förståeligt också. För det är jobbigt att närma sig någon som genomgår en stor sorg och såklart vill man inte förvärra något. Men det kan man inte… jag lovar. Det är bättre att göra någonting än ingenting alls. Föreslå en kaffe, en promenad eller något som inte alls pressar denne till att prata t. ex en bio. Då vet personen i fråga att den finns i dina tankar och den omtanken kan ibland räcka gott nog.

Pappa vi glömmer dig aldrig! Du var en fantastisk människa på alla sätt. Det gör så ont i mig att mina barn inte får lära känna dig men jag ska göra mitt bästa för att vårda och låta minnena leva vidare ❤️

Ganska tungt inlägg men tack för att jag fick lätta mitt hjärta.

Ta hand om varandra och var rädd om era nära relationer ❤️

Kram/S