Hej fina du,
Här kommer ett väldigt ärligt inlägg som kanske till och med snuddar på patetiskt för vissa, men det är ett otroligt känsligt ämne för mig, det gör nästan ont att skriva ordet “inskolning”. Men det är något som blivit verklighet för oss nu, min lilla stjärna har börjat på förskola och vi har varit där 3 dagar för inskolning såhär långt. Celina blev sjuk i helgen och därför är vi hemma och tar det lugnt idag men i morgon är det dags igen.
Vi var på förskolan Onsdag, Torsdag och Fredag förra veckan, Dag 1 var det en introduction där vi fick komma på besök i 1,5 timme och leka – det gick super, Celina hade hur kul som helt och klagade inte en gång. Dag 2 var något längre, då kom vi dit vid 9 tiden och stannade till efter lunch, Celina blev trött redan vid 10.00 tiden och ville gå hem, gnällde och ville gå ut hela tiden, jag försökte styra om henne till andra aktiviteter än just hemgång men hon är ganska bestämd min lilla tjej, hon bröt ihop 3-4 gånger och när det var dags för sångstund vid 10.30 blev hon hysterisk. Positivt var att hon faktiskt åt 4-5 makaroner på Lunchen innan vi gick hem, hon äter normalt väldigt dåligt så jag har varit lite nervös för att hon inte ska få i sig mat där. Dag 3 så kom vi vid 9 och skulle stanna till efter vilan 13:00. På Celinas förskola så sover barnen i sina egna vagnar ute året om, något jag känner mig väldigt tacksam för då vagnen alltid varit en trygghet för Celina och jag har varit nervös för vilan då hon aldrig somnat av sig själv på dagen hemma, det har nästan alltid varit i vagnen hon fått vila, det gick bra, Celina somnade först av alla (i min famn dock) och vaknade självklart först av alla med, då gick vi hem.
Dag 3 var jobbig för både mig och Celina, för mig började det bli verklighet att Celina faktiskt ska spendera sina dagar där och att jag inte kommer vara en del av hennes dagar på samma sätt, jag har aldrig lämnat bort Celina till någon förutom min mamma och de gånger jag gjort det kan jag räkna på en hand. För Celina så var det känslosamt för hon ville gå hem efter 1 timme, hon kände sig klar, hon försökte gå till vagnen, försökte gå till grinden och om jag gick och satte mig på bänken kom hon och hämtade mig direkt och ville att jag skulle följa med och sitta bredvid henne. Hon har verkligen NOLL intresse i dom andra barnen, detta kanske ändras när jag inte är med, det hoppas jag verkligen. Det kändes som att dom flesta andra barnen gjorde sin grej gick runt och plockade och utforskade medan Celina mest var intresserad av mig, det var jobbigt att se.
Jag kände då att Ludwig får gå i på sista dagen med henne och framför allt att han skulle få lämna henne när det var dags att vinka hejdå, för jag kände att jag aldrig kommer klara av det, går vi dit och jag säger hejdå till Celina kommer hon bryta ihop och då kommer jag inte klara av att lämna henne, jag är så otroligt känslig just nu och jag vill egentligen inte ha henne där alls, men jag vet att det är bra för henne, eller ja, det är det alla säger till mig i alla fall….
I morgon så är sista dagen jag är med henne på förskolan hela dagen, Ludwig hade tydligen ett superviktigt möte på jobbet och kunde inte vara där hela dagen, men på Onsdag ska hon alltså lämnas själv, vi ska vinka hejdå. Hur i hela världen ska jag klara av att vinka hejdå? jag har sån otrolig ångest och mår så dåligt av tanken att jag inte kan sova på natten, hur tar man sig igenom detta? 🙁
hur gjorde ni?
massa kärlek!
