Hoppas du har en fin Lördag <3
Här kommer ett väldigt ärligt och vädjande inlägg, jag går just nu igenom en väldigt jobbig period med Celina, jag antar att den är extra jobbigt pågrund av att jag är trött av graviditeten med men jag skulle behöva lite hjälp med hur jag tar mig igenom den lättast.
Senaste 5 dagarna har jag knapp känt igen mitt barn, hon är inne i någon ny fas nu och är helt omöjlig. Hon lyssnar inte på något man säger, utan ska helst göra allt man ber henne att inte göra, typ pilla i eluttag, klättra i byrålådorna och gå i trapporna själv och när jag skriver gå i trapporna själv så menar jag att hon ska gå som mamma och pappa, hon har aldrig backat ner för en trappa eller försiktigt krypt upp utan hon ska ta stora steg – vilket alltid resulterar i att man ramlar när man har så små ben.
I morse så ritade hon överallt i sitt rum och jag vet att hon förstår mig när jag ber henne att inte göra det, men det är som att hon ska testa 3-4 gånger till, slutar jag säga till så slutar det vara kul, så det är typ det jag har gjort nu… (ska tillägga att jag inte säger “NEJ – måla inte där” utan “vad roligt att du vill rita – vi riktar här i målarboken i stället”.
Hon får även utbrott där hon bara skriker rakt ut, det kan vara för att hon inte kan ta på sig skorna själv, vilket hon inte kan än (jag förstår självklart att detta är frustrerande för henne och bemöter henne på det viset med hon får försöka hur länge hon vill). Men det börjar ta på mig, jag är så trött – hela dagarna är bara utbrott, allt är fel hur mycket jag än försöker göra henne nöjd och förberedd så är det något som inte stämmer, som i morse var det att hon ville ha en gul mugg och inte en röd… är inte detta lite tidigt? Celina blev precis 15 månader? 1 år och 3 månader? har någon annan haft barn som regerat liknande i samma ålder?
Det som är extra tråkigt är att Celina inte säger några ord alls än, förutom “mamma” “nej” och “kisse” (katt) så det är frustrerande för henne att hon inte kan uttrycka vad felet är helt, det hade jag också tyckt,,,
Det gör mig så otroligt ledsen för jag vet inte hur jag ska hjälpa henne med alla känslor som hon har och det är så jobbigt för henne att hantera dessa det ser jag hela tiden, det är så mycket som hon vill men inte helt klarar av helt än och så är det igång med skrikandet.
Celina har inte varit ett frustrerat barn tidigare (läs sen koliken slutade) hon har varit glad, extremt energisk och sovit super dåligt men det är inte något jag upplevt som jobbigt, hellre att vi springer 20 varv runt huset, plockar stenar, hälsar på alla vi möter och vakar största delarna av natten än att hon bryter ihop för att hon inte får på sig strumpan själv, det känns som att det är frustration från alla här hemma just nu, från Celina för att hon har känslor hon inte vet hur hon ska hantera, från mig & Ludwig för att vi inte kan hjälpa henne bearbeta känslorna.
Så har ni erfarenheter kring detta är det väldigt välkommet, även om det bara är lite pepp som att “vi hade samma” så är det varmt välkommet <3
