Rebecca Dufwall

Kom över min förlossningsberättelse jag skrev efter jag fick Nellie! Tänkte ge mig på Nicoles nu i dagarna! Så roligt att ha senare.

Det var den 18 juli och jag vaknade med magont, men som många andra dagar man vaknat av värkar tror man att det inte är något speciellt. Dagen fortsatte, min fina vän Martina var hos mig och hälsade på. Vi skulle ta lite fina bilder på min gravida mage som jag varit fruktansvärt dålig på att fota under dessa nio månader, så då tänkte jag att det kunde vara roligt att ha lite kort på den. Vi fotograferade och sprang runt här ute på åkrarna och i hästhagen, fortfarande molande magvärk men inte alls en tanke på att det var dags. När vi var klara med fotograferingen var det dags för Martina att fara tillbaka hem till Göteborg och jag slog mig ner i soffan för att vila. 

Ca 30 min efter Martina åkt gick slemproppen och jag fick en pirrande känsla i kroppen. Jag visste att det kunde ta flera dagar innan det satte igång när slemproppen gått. Jag ringde till K på jobbet och berättade vad som hade hänt, men sa lugnt att han kunde fortsätta jobba. Under tiden sprang jag på toa flera gånger, förmodligen hade vattnet börjat sippra ut också. K ringde tillbaka efter 30 min och frågade om han verkligen inte skulle komma hem. Men jag sa: ” Nej, jobba du. Jag har inte så ont” och vi la på igen. 

Ungefär 30 min senare igen ringer jag tillbaka och säger att det gör ONDARE! K kommer direkt hem och hämtar mig så ringer vi till förlossningen. De ville att vi skall komma upp eftersom vi tror att vattnet har gått. Kl. 16.30 var vi inne på förlossningen, vi fick ett jättestort rum och personalen var underbar. Dem undersökte om vattnet hade gått men kunde inte riktigt avgöra om det var vatten eller inte. Dem gjorde även ett CTG och allt såg bra ut. Den lille mådde toppen där inne! 

Det började göra ondare och ondare och jag var så omtumlad att jag inte hade en tanke på någon form av bedövning. Tillslut kommer en barnmorska in och frågar om jag inte vill ha sterila kvaddlar, dvs. sterilt vatten. Jag tackar självklart ja till det och får några sprutor. Dem sa att det skulle ta ett tag innan det hjälpte men det var verkligen värdelöst, hjälpte inte ett skvatt och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Dem undersökte även mig för att kolla om jag hade öppnat mig något, 3-4 cm var jag öppen kl.18. 

Efter ett tag fick jag även lustgas, det var som att komma till himlen. Man blev riktigt lullig i huvudet och det kändes som allt snurrade inne i rummet. Tog några värkar ihop med min fina K innan jag blev tillfrågad om jag ville ta ett bad. Det lät riktigt härligt i mina öron, jag som inte hade hunnit duscha. Så lustgasen och min K följde med mig in till badet, han duschade mitt hår, serverade mig mackor, fika och mängder med saft. Vid nio tiden var jag uppe ur badet och tillbaka i min säng med lustgasen, det gjorde nu så sjukt ont och dem gjorde undersökning efter undersökning och inte öppnade jag mig mer för det. Sista undersökningen innan jag försvann totalt bakom dimman var jag öppen 6 ynka cm och hade så ont så jag bad till gud och sa att jag inte orkade mer trots att K fanns där för mig varje sekund ville jag bara försvinna. När jag låg där utmattad och helt utslagen hör jag dovt i bakgrunden att K säger, nu försvinner bebisens hjärtljud… Jag minns inte mycket mer än såhär, resten har jag fått höra av K. 

Jag fortsatte ta mig igenom värk efter värk och det gjorde ondare för varje gång jag tog mig igenom en. Det jag inte visste var att läkarna hade stängt av lustgasen och tillsatt vanligt syre i masken för att den lille där inne behövde mer syre för att orka, då hjärtljuden försvann varje gång jag hade en värk. Dem undersökte mig flera gånger under bara någon timme, tog hål på hinnan och satte elektroder på bebisens huvud för att kontrollera så den lille mådde okej. 

Efter att jag kämpat i åtta timmar med värkar, hör jag läkarna säga. Rebecca: – Vi förbereder oss på kejsarsnitt, ditt barn har förmodligen navelsträngen runt halsen och har problem att andas när du får värkar och du öppnar dig alldeles för sakta. Det enda jag hörde var kejsarsnitt! Jag har kommit till himmelriket tänkte jag, jag slipper ha ont mer, skynda. 

Det tar sin tid att förbereda allt, klockan är runt halv 1 när vi kommer in på operationssalen och ingen narkosläkare eller läkare är där. Läkaren kommer strax därefter men vart är narkosläkaren? Jo han har försovit sig och är mycket sen! Dem börjar prata om alternativa bedövningar utan min medvetenhet, bara ren tur att jag inte hörde det. Tillslut kommer narkosläkaren och sätter den där efterlängtade ryggbedövningen och jisses säger jag bara, HIMMELRIKET! 

Värkarna var som bortblåsta, från brösten och nedåt var helt bortdonat, vilken känsla! Men eftersom narkosläkaren var lite sen hann vi inte vänta så dem började skära i magen och det gjorde förbannat ONT. Skall det kännas såhär undrar jag. Läkaren slutar genast och säger Nej, det skall inte kännas alls, men vi måste ta ut bebisen nu! Är det okej att jag fortsätter frågar han. Ja, få ut ungen kvider jag. 

Barnmorskan står bredvid mig och babblar om ”Han” hela tiden och vi tror självklart det är en liten pojke vi fått men klockan 01.03 föds en liten underbart fin flicka, vår lilla prinsessa har kommit till världen. En liten glädjetår och hon försvinner sedan lika fort iväg med K för att tvättas av och klippa navelsträngen, medan jag sys ihop. 

När hon är tvättad, klippt och invirad i en filt får jag henne i min famn, det kändes ofattbart. Vilken känsla! Denna lilla varelse har vuxit inuti min lilla kropp, hon har tio fingrar och tio tår och är det finaste människan på planeten. Det är underligt hur man kan älska en människa så mycket från första stund, 

Nellie Katarina Liselotte Dufvall ♡